Las Gringas

Montevideo!

Efter tva timmars bussresa var vi framme i Montevideo. Bussen var som vanligt valdigt bekvam som resten av bussarna har i Sydamerika. Julia fick sitta bredvid en tant som satt och laste och av nyfikenhet sneglade hon ner i tantens bok och sag namn som Christer, Erika och Mikael. Sjalvklart var det Stieg Larssons Man som hatar kvinnor, en bok som man hittar overallt har.
Framme i Montevideo insag vi, trots stralande sol och 25 graders varme, att det faktiskt ar juletider da vi mottes av en gigantisk julgran pa stationen.
Naval, vi tog en taxi till vart nya boende. Vi har namligen haft valdigt tur kan vi beratta.


Julias Martin i Sverige bodde i sin ungdom ett ar i Uruguay och har kompisar har i Montevideo. Han kopplade ihop Julia med sin van Javier som ordnade sa att vi skulle fa bo hemma hos en annan Martin (vi kallar honom Martin2). Vi tog en taxi till dennes hus och satt och vantade pa att bli inslappta. Efter fyrtio minuters vantan med massa fnissiga gissningar om vem som skulle vara Martin oppnades porten av en kille med gigantiskt har och ett jattestort leende. Det var Gabriel, Javiers och Martins gamla arbetskollega som fatt sparken (p.g.a "dalig ekonomi") och vill agna sina dagar at att guida Las Gringas runt i Montevideo.


Sa, han slappte in oss i lagenheten och bjod pa kaffe och berattade lite om dom tre marijuana-plantorna som star i fonstret i den jattefina men valdigt lilla tvaan dar Martin bor. Vi maste nog medge att vi var lite chockade over vaxterna och vi funderade pa hur satan vi skulle fa plats sex personer i den har lyan, men vi log och holl god min. Efter en halvtimme kom Javier, Martin1s gamla kompis, och han var mycket trevlig och vi snackade ett tag. Efter en timme kom Martin2, agaren av lagenheten. Han stormade in kladd i kostym, med en cigarett i munnen och mobilen vid orat och skrek pa spanska. Den har mannen var otroligt stressad och sag valdigt serios ut och nar han forklarade att han var en 35-arig borsmaklare kunde vi bara inte koppla ihop den har seriosa business-mannen med galne Gabriel med afrot och de tre majja-plantorna.



Dessa tva skulle snart dock smalta ihop till att bli en solklar organism som kompletterar varandra. Efter en joppe var dom namligen pa samma niva och vi satt bara och gapade och foljde deras konversation. Som mestadels bestod av uttrycket "Daaaaleeee voosss!". Det betyder ungefar "Kom igen, duuu!" men det later extremt mycket battre pa spanska.

Naval, vi satt trotta och utmattade i Martins nya soffa och fick hora att vi var Schuffi schnuffi, vilket betyder trotta pa jiddisch, en annan sak som Gabriel sager exakt hela tiden. For att atgarda det tog dom oss till en pizzarestaurang och bjod oss pa en jattegod middag. Backpackerlivet gar bra nu, tankte vi. Efterat gick vi hem och grabbarna provade sin nykopta pipa... Vi sov otroligt bra den natten, Julia, Linnea och Ingrid ihopklamda i Martins 140 cm breda sang, Sofia och Jennifer pa madrasser och Martin pa soffan i vardagsrummet.


Klockan elva pa fredag morgon kom Gabriel in genom dorren med nybakta croissanter, nagra fyllda med skinka andra med dulce de leche. Han tog oss pa en guidad tur genom Montevideo och vi gick ner till hamnen och kollade pa krabbor som kravlade omkring pa stenblock. Uppstandelsen over varan lilla grupp lugnade sig faktiskt i Buenos Aires och vi var inte sa exotiska som vi varit innan, men nu ar vi main attraction igen. Uruguayarna blev galna nar vi gick forbi och det blev en del gormande. Montevideo ar en liten huvudstad med ungefar 1,5 miljon invanare och det ar lugnt och fridfullt jamfort med Buenos Aires. Langs staden ligger stranden, men det ar inte sa jattefint vatten for Rio de la Plata har fortfarande inte blandats ut sa mycket med Atlantens vatten.

Gringasturisterna vid den gamla muren som forr delade Montevideo

Vi at lunch med Gabriel pa en restaurang da Martin ringde och berattade att han fatt tag pa en billig hyrbil och att vi samma kvall skulle kunna aka till La Pedrera, dar deras kompis Martin3 (ja, en tredje Martin, har uruguayare ingen fantasti?) har ett sommarhus. Det sa vi inte nej till, sa klockan atta begav vi oss ivag i tva bilar mot provinsen Rochas dar La Pedrera ligger. Det ar en liten by som ligger vid Atlanten dar stranderna ar helt fantastiska och vagorna hoga. Pa sommaren i januari-februari ar det har ett populart resemal for argentinare, brasilienare och aven tyskar, men nu var det lugnt som en filbunke. Pa vagen stannade vi till pa en gigantisk stormarknad och handlade allt vi kunde tankas behova under en helg i en ratt ode havsby. T.ex. 25 liter Coca-Cola Light. Martin2 ater nastan aldrig men dricker minst 2,5 liter Coca-Cola Light om dagen sa det gick at.. Bilresan tog nastan fem timmar och vi var framme klockan 3 pa natten. vi hade inte atit nagon middag forutom nagra paron, sa halv fyra satte grabbarna i gang grillen och dundrade pa med kott, korv och gronsaker. Las gringas satt i hammocken och var Schnuffi schnuffi och somnade i olika hogar efter maltiden.


Prick tolv dagen efter vacktes vi av excentriske Gabriels old school-house musik som danade i hogtalarna. Det var dags att ga upp. Vi at yoghurt och all bran till frukost, killarna rokte pipa och Martin2 drack cola light. Pa olika satt redo for stranden gick vi attio meter och stod sedan infor en flera kilometer lang, ode strand. Det var en san dar perfekt dag, solen stod hogt pa den bla himmeln och allt var underbart vackert. Vagorna var hoga men vi doppade oss i alla fall och vattnet var ganska varmt.


Pa stormarknaden kopte killarna en spf 50 och det var val tur det, for trots att vi smorde in oss med den sa brande vi oss en del och vi vill inte tanka pa vad som skulle hant utan den. Eller, det vi. Martin2 glomde smorja in benen och dom var pa kvallen lika roda som falukorvar. Vi gick hem fran stranden, drack lite mate och satte oss i bilen for att aka pa utflykt till Valizas. Det ar en mycket enkel by ost om La Pedrera dar husen inte kan vara hogre an tva meter hoga och dar det gar runt hippies pa gatorna och saljer smycken och empanadas. Bilturen dit var haftig, bara massa falt, som i Skane, fast med kossor overallt. Nar vi narmade oss pekade Martin3 mot horisonten och sa: "Ser ni sanddynerna? Det ar bland dom storsta i Sydamerika." Det var som stora sandberg och framme i Valizas borjade vi vandra pa stranden for att ta oss upp pa dom. Forst fick vi till fots korsa en liten flod som gick genom en floddal och sen borjade vandringen genom "oknen" bredvid havet. Vi sager bara: "Wow!"


Gabriel hittade en stav och utnamnde sig sjalv till Moses och vi foljde honom pa vag mot "The Promised Land". Nar vi inte orkade ga mer belagrade vi en topp och Gabriel skrek pa alla som ville ga forbi.

Pa kvallen hade vi annu en asado, men den har gangen var vi inte schnuffi sa det blev en rejal fest! Vi drack Granja - Grappa Miel med Naranja. Honungsgrappa med apelsinjuice, vilken hit!


Helgen tog snabbt slut och pa sondagen stadade vi huset och borjade bege oss hem. Pa halva vagen stannade vi i Punta del Este, som under hogsasong beskrivs som Sydamerikas Saint Tropez. Hit vallfardar Sydamerikas elit under sommarmanaderna for sol, bad och lyx - alltsa inget for oss.

Staty i Punta del Este

Vi at lite skaldjur pa en billig restaurang och tog en snabbtur genom staden, men da den ar ratt ode vid den har tiden pa aret satte vi oss snart i bilarna och tog oss till nasta stopp: La Pataia. Gabriel hade i tva dagar lovordat den har lilla Dulce de leche-fabriken dar dom serverar sin sota gegga med pannkakor och efter en halvtimmes fard inat i landet var vi dar. Vi kom precis vid stangning och holl pa att inte bli inslappta, men efter hundogon och lite smorande fick vi komma in. Det var gott, men som alltid overdrivs det lite med dulce och vi mesade lite och tog bort en del, till Gabriels stora fasa. Dulce ar gott men eftersmaken paminner ibland om messmor vilket inte ar gott alls.


Vi betalade och akte hem till Montevideo.
Helgen kan sammanfattas med tre ord: Sol, strand och marijuana(dock inte for oss, ni kan vara lugna).

Ikvall ska vi forsoka hitta lite nattliv i Montevideo, wish us luck!

Puss och kram fran Gringas

Pose-Julia som en riktig uruguaya med maten i handen och termosen under armen