Iguazu och Florianopolis

Fran Porto Alegre, som var en relativt trakig stad, tog vi bussen sjutton hemska timmar till Foz do Iguacu. Vi sov en natt pa hostel och pa morgonen dagen efter akte vi till fallen. Vi hade nog forvantat oss mer naturreservat an gigantisk turistpark, men det var ordentligt haftigt. Men, for vissa av oss tog det lite udden av upplevelsen att trangas med fotograferande turister om de utgangspunkter med bast fotovinkel.



Vi sag fallen fran den brasilianska sidan, men det finns en argentinsk och paraguaysk ocksa. Fran den brasilianska ser man fallen framifran och kan ga ut pa en brygga langs ett stup, kallat Devil´s Throat. Vi tankte ta en bat nere bland fallen, som folk gjort pa den argentinska sidan, men det skulle kosta oss runt 600 kronor sa vi skippade det. Kanske dumt, tydligen ska den upplevelsen vara fantastisk.

Nar vi var klara sa tog vi bussen mot Florianopolis. Det var annu varre an resan innan och det tog totalt 21 timmar att komma fram. Julia blev magsjuk och det hande nagot konstigt med bussen klockan 4 pa morgonen sa att vi tvingades byta buss. Galenskap.

Men nu ar vi framme i Florianopolis och det helt fantastiskt. Paradiset pa jorden.

Mer om Florianopolis kommer snart. Love

Den forsta splittringen

Montevideo var gott.
Trots den otroliga gastfriheten hos Martin2 kande vi ganska snart att vi vaxte ur den lilla lagenheten och vi flyttade till Pocitos Hostel nagra kvarter darifran. Dar var personalen trevlig, snygg och stallde till med en asado pa en onsdag for var skull, fast dom egentligen bara brukar ha det pa lordagar!

Uppe i stadshuset i Montevideo, fantastisk utsikt

Julstamning

Hostelchill

Aven om vi alla har borjat alska kott sa har nagra av vara magar reagerat starkt pa att vara fulltidskarnivorer och under nagra dagar gick nastan alla utom Julia over till Team Vego. Men sen lockade kottsafterna igen.
Montevideo ar en trevlig stad, men vi hittade inte sa jattemycket att gora. Vi gick pa marknader, lag pa stranden pa dagarna och gick ut lite pa kvallarna. Fast behover man nagot mer, egentligen?

Ja, det gor man nog anda, efter ett tag kande vi att vi nog borde rora pa oss. Otroligt nog har vara fem starka viljor nastan alltid dragit at samma hall, men den har gangen inte. Istallet for att kompromissa sa delade vi upp oss i tva grupper och sa hejda pa torsdag morgon. Jennifer och Sofia tog bussen tva timmar osterut mot Punta del Este - ni kommer ihag, Sydamerikas fladigaste semesterstalle, och Linnea, Ingrid och Julia akte nastan langst ut pa ostkusten till Punta del Diablo, en ratt enkel fiskeby vid havet och fortsatte sen till Cabo Polonio, en annu enklare by som ar ett naturreservat!

Sofia och Jennifer i Punta del Este

Medans Julia, Linnea och Ingrid drog sig till mer primitiva forhallanden sa bestamde vi oss for att prova sollyckan i Sydamerikas "Saint Tropez", Punta del Este. Efter en lang och tung promenad langs stranden Playa Brava, dar vi inte hade vinden med oss, kom vi fram till det hostel vi bokat, F&F Hostel. Det sag ganska anonymt ut utifran men gick man igenom det fargglada huset kom man ut pa baksidan dar allt man behovde fanns - en gigantisk hangmatta, stora vita mjuka soffor, en bar och en pool (som dock inte var sa ren).



I receptionen mottes vi till stor forvaning av den svenska killen Petter som jobbade sin forsta dag pa hostelet. Eftersom majoriteten av gasterna var spansktalande blev vi fundersamma nar Petter sa att han inte kunde ett ord spanska och fragade oss hur hans jobbintervju gatt till. Han forklarade att agaren kande hans syster sedan hon vart ute och rest nagot ar tidigare och hade darmed lagt in ett gott ord at honom.
Dagarna spenderade vi at att ligga pa stranden (sa gott vi kunde, vi hade brant oss pa 80 % av kroppen i Montevideo) och till att vandra runt i denna kuststad dar pengar och stringbikinis flodade. Den sista kvallen i Punta del Este bestamde vi oss for att ga ut och traffade pa hostelet den australiensiska tjejen Steph som reser runt sjalv i ett ar. Tillsammans med henne och tre andra fran vart hostel tog vi en taxi till det enda oppna stallet i Punta (sasongen borjar i december/januari). Packat med folk var det och valdigt kul!

Hostelet i Punta del Este

Dagen efter spenderades at att ligga och vila upp sig i det stora sofforna vid poolen, det blev aven ett besok till McDonalds dar vi tappade hakorna nar Steph forklarade att hon normalt sett brukar bestalla in tre hamburgare (det ar en liten tjej vi talar om). Matchocken forsatte pa kvallen nar hon bestallde in tva pizzor, som dock visade sig vara storre an vantat sa det blev pizzafest for de flesta pa hostelet. 23.00 samma kvall steg vi pa bussen och akte mot ett nytt land och ett nytt sprak.

Steph ater pizza

Julia, Linnea och Ingrid i Punta del Diablo och Cabo Polonio

Att ta sig till Punta del Diablo tog cirka fyra timmar och vi var trotta som djur nar vi kom fram. Vi fick inte plats pa det populara hostelet och gick svarandes ner for gatan och tog in pa Hostel de las Boyas. Det var lite kusligt med tystnaden, det enda som hordes var vagornas brus och klinganden fran klockspelen som hangde i vinden. Men nar stadsflickorna val vant sig var det otroligt avslappnande har, kalla rum med varma tacken och en klocka som stod stilla. Vi gick pa morgonpromenader i blasten, lag pa stranden tills vi trottnade, kopte farska skaldjur och drack vitt vin. Livet.

Punta del Diablo i mansken


Tanken var att vi skulle mota upp Jennifer och Sofia i Porto Alegre i Brasilien pa sondagen, men tanken pa Cabo Polonio lockade for mycket. Dar finns det namligen en mangd spannande saker, som ni snart far redogjort for er.

Vi tog alltsa bussen soderut mot Cabo Polonio istallet for norrut. Nar vi klev av bussen fanns dar ingenting forutom ett litet kontor med en lucka och en stor bil med ett tvavaningsflak dar det satt massa manniskor. Vi fick kopa biljett och klattra upp pa det dar flaket och sa bar det av. Cabo Polonio ar som en udde och vagarna dit bestar av sand, sand som pa en strand och vanliga bilar fastnar pa momangen om de ens forsoker ta sig ner, darav lastbilsflaket. Vi akte genom buskig natur och ut langs en lang sandstrand. Framme i byn hittade vi ett hostel och nog var det ganska primitivt, men det hade rinnande vatten och elektricitet. Det blev vi lite besvikna over, da folk som tipsat oss om Cabo Polonio har talat om totalt morker, levande ljus och vattenpumpar. Men jag antar att det var det basta for att stadsflickorna skulle trivas, anda.

Lastbilsflak

Upp till loftet dar vi hade vart rum

Dorren hogst var varan dorr, rakt mot havet. Linnea laser i sanden


Vi tog en runda mot fyren pa udden for att hitta sjolejonen men redan inne i byn horde vi mystiska laten: Rrrooahhrooor, lat det, i kor. Vi skyndade oss mot vattnet och se dar, tre hundra meter ut i vattnet var en liten o, helt tackt av flera hundra, sakert tusen, sjolejon som gormade och grymtade i en symfoni. Vi fortsatte att ga langs stenarna vid vattnet och snart var vi framme vid en samling kreatur som lag och solade och valtrade sig pa stenarna. Fantastiskt, ett tag var vi tva meter fran en riktig bjasse.

Pa vag mot sjolejonen. Till vanster i vattnet ser man skymten av on som var full av djur.

Mys

Vi hann bara vara i Cabo Polonio i ett och ett halvt dygn, men det kandes mycket langre. Innan vi akte dit sag vi till att ta ut pengar, for pa ett stalle som denna by, dar de hundra personer som utgor lokalbefolkningen saknar elektricitet, har dom antagligen inte en bankomat. Pa kvallen gick vi och at pa restaurang och var nara pa att unna oss efterratt pa ett lite lyxigare stalle, men matta som vi var avstod vi. Tur var val det. Pa vagen hem motte vi en kille med en hund som ville bjuda oss pa fest och vi bestamde att vi bara skulle hem och hamta pengar sa skulle vi ses sen. Men, nar vi val raknade efter sa visade det sig att varan val utraknade overlevnadskassa endast skulle racka till en valdigt billig lunch och bussbiljetter dagen efter. Vi blev kallsvettiga och tackade vara sma magsackar, varsin efterratt hade inneburit att vi skulle fatt stanna for gott i Cabo Polonio. Tacka vet jag sjolejon, men deras gormande grymntningar blir ratt trottsamma efter ett tag.


Dagen efter tog vi oss enda till Castillos dar vi skulle byta buss mot Chuy, gransstaden mellan Uruguay och Brasilien. Den billiga fiskburgaren vi atit till lunch var borta sedan lange och magen kurrade. Vara ynkliga slantar rackte till en middag bestaende av vatten, jordnotter och torra kakor som vi at under tystnad, medan TV:n pa stationen rapporterade om en omfattande skogsbrand i Punta del Diablo. Yes, Punta del Diablo som vi varit i tva dagar innan och som ligger pa vagen mot Chuy. Det diskuterades om var vag skulle stangas av, men vi hade tur och bussen kunde ta sin normala rutt. Efter en timme borjade det lukta bastu och genom fonstret sag man en stor, rod himmel och rok overallt. Vad vi vet, sa blev ingen skadad och forhoppningsvis ar elden slackt nu.

Skarp bild pa skogsbranden

Nattbussen fran Chuy mot Porto Alegre skulle ga halv 12 hade vi fatt hora. Vi anlande halv 11 till en mork spokstad. VI hittade ett busskontor men bitradet hanvisade oss till stationen pa den brasilianska sidan - Chui. Vi gick med vara tunga vaskor, lite smatt oroliga pa grund bristen pa manniskor i de morka granderna, men sen sag vi ljuset! Mitt pa gatan stod en stor scen dar en man sjong Jesus befriar er! pa portugisiska och hela staden var dar. Trots varmen fran manniskorna kunde vi inte stanna, vi skulle med var buss. Vi hittade stationen, men den var stangd och vi hade ingen biljett.

En brasiliansk man sa att det nog skulle bli svart att komma med, biljetterna brukar ta slut fem timmar innan avgang. Helvete, det har hander inte, ensamma i spokstaden utan pengar, tankte vi. Kvinnan sag paniken i vara ogon och fragade om vi tar droger. Nej, sa vi. Da kan ni fa bo hos mig, jag ska bara pa den kristna konserten forst, sa hon, jag bor sjalv. Gastvanligheten ar fantastisk pa den har kontinenten, men vi ville verkligen med den dar bussen sa vi bestamde oss for att forsoka anda. Brasilienaren pekade mot bankomaten, men precis nar vi skulle ga rullade bussen fran Porto Alegre in, kanske den som skulle vanda om en timme. Vi rusade dit for att fraga om det mojligen fanns plats, men innan vi hann fraga hoppade tva backpackertjejer ut och fragade pa engelska om dom nu var i Uruguay.

Vi snackade lite och Julia gick ivag for att prata med busschaufforen, som inte forstod ett ord. Linnea ropade nagonting pa svenska och da hor man ett forvanat: Men ar ni fran Sverige? pa bred goteborgska. Tjejerna var alltsa svenskar och vi pratade ett tag och gick tillsammans till bankomaten. Men. Men, men, men.

Bankomaten var stangd! Hur kan en bankomat vara stangd? Meningen med en bankomat ar val att man ska kunna ta ut pengar fast banken ar stangd! Nu hade vi problem, stora problem. Det var en halvtimme till att bussen skulle ga och enligt servitoren pa en restaurang var det sa har, av sakerhet maste dom stanga bankomaterna vid tio. Vi kaosade runt ett tag tills servitoren fragade om vi kunde tanka oss uruguayska pesos? Ja, saklart, sa vi. Da fanns det helt plotsligt en bankomat som var oppen och med dom fullpackade vaskorna pa ryggen sprang vi allt vi kunde mot Banco de la Republica.

Vi kom inte sa langt. Efter tjugo meter snavade Julia pa en sten och foll pladask. Rakt ner i en stor, geggig, kolabrun hunddiarré. Sprattlande pa rygg, som en skalbagge som inte kan komma upp, lag hon skrek: Jag har ramlat i diarré, hundbajs, hjaaaalp! Man hade kunnat tro att de goda vannerna Ingrid och Linnea skulle hjalpa Julia upp, men icke. Dom lag bredvid och skrattade tills dom kissade pa sig.

Bajs ar varre an kiss, Julia fick ga till en restaurang och tvatta kjolen och byta om medan Linnea och Ingrid sprang for livet mot banken. Med pengar i handen sprang vi sedan mot bussen, som precis rullade in. Vi fick vara biljetter och vi kom tillslut, efter manga om och men, pa bussen som skulle forena oss med Sofia och Jennifer i Brasilien. Det var kallt, obekvamt och plastpasen med Julias kjol gav ifran sig en del angor...

Caipirinha innan utgang

Nu har vi varit i Porto Alegre i tva dagar. Ska sanningen fram sa finns det inte sa mycket att gora har, men pa hostelet kan man kopa billig, god och stark Caipirinha. Igar gick vi ut och lyxade pa restaurang och skulle ga ut till ett dansetería, klubb pa portugisiska, men nar vi kom fram sa blev vi LEGGADE. Leggad blir man i Sverige, inte i Sydamerika. Och om man mot formodan skulle bli leggad, sa ar det inte ett problem nar man inte kan visa upp det. Det brukar alltid losa sig, vi ar snygga turister och dom vill ha oss dar. Men icke. Nedtagna pa jorden tog vi skamsna och arga taxin hem till hostelet.
Nu dricker vi lemonad som den sota hostelkillen bjudit pa och om nagra timmar ska vi ta bussen till Foz do Iguacu - dom stora vattenfallen. Resan tar sjutton timmar och vi ser inte fram emot det.


Agarna av hostelet

Ingrid bestallde ostsoppa med smordeg over, det var faktiskt gott!


All karlek
Las Gringas

Montevideo och La Pedrera och en javla massa majja...

Montevideo!

Efter tva timmars bussresa var vi framme i Montevideo. Bussen var som vanligt valdigt bekvam som resten av bussarna har i Sydamerika. Julia fick sitta bredvid en tant som satt och laste och av nyfikenhet sneglade hon ner i tantens bok och sag namn som Christer, Erika och Mikael. Sjalvklart var det Stieg Larssons Man som hatar kvinnor, en bok som man hittar overallt har.
Framme i Montevideo insag vi, trots stralande sol och 25 graders varme, att det faktiskt ar juletider da vi mottes av en gigantisk julgran pa stationen.
Naval, vi tog en taxi till vart nya boende. Vi har namligen haft valdigt tur kan vi beratta.


Julias Martin i Sverige bodde i sin ungdom ett ar i Uruguay och har kompisar har i Montevideo. Han kopplade ihop Julia med sin van Javier som ordnade sa att vi skulle fa bo hemma hos en annan Martin (vi kallar honom Martin2). Vi tog en taxi till dennes hus och satt och vantade pa att bli inslappta. Efter fyrtio minuters vantan med massa fnissiga gissningar om vem som skulle vara Martin oppnades porten av en kille med gigantiskt har och ett jattestort leende. Det var Gabriel, Javiers och Martins gamla arbetskollega som fatt sparken (p.g.a "dalig ekonomi") och vill agna sina dagar at att guida Las Gringas runt i Montevideo.



Gabriel och ett torkat skoldpaddsagg

Sa, han slappte in oss i lagenheten och bjod pa kaffe och berattade lite om dom tre marijuana-plantorna som star i fonstret i den jattefina men valdigt lilla tvaan dar Martin bor. Vi maste nog medge att vi var lite chockade over vaxterna och vi funderade pa hur satan vi skulle fa plats sex personer i den har lyan, men vi log och holl god min. Efter en halvtimme kom Javier, Martin1s gamla kompis, och han var mycket trevlig och vi snackade ett tag. Efter en timme kom Martin2, agaren av lagenheten. Han stormade in kladd i kostym, med en cigarett i munnen och mobilen vid orat och skrek pa spanska. Den har mannen var otroligt stressad och sag valdigt serios ut och nar han forklarade att han var en 35-arig borsmaklare kunde vi bara inte koppla ihop den har seriosa business-mannen med galne Gabriel med afrot och de tre majja-plantorna.




Martin2 med sina alskade plantor.

Dessa tva skulle snart dock smalta ihop till att bli en solklar organism som kompletterar varandra. Efter en joppe var dom namligen pa samma niva och vi satt bara och gapade och foljde deras konversation. Som mestadels bestod av uttrycket "Daaaaleeee voosss!". Det betyder ungefar "Kom igen, duuu!" men det later extremt mycket battre pa spanska.

Naval, vi satt trotta och utmattade i Martins nya soffa och fick hora att vi var Schuffi schnuffi, vilket betyder trotta pa jiddisch, en annan sak som Gabriel sager exakt hela tiden. For att atgarda det tog dom oss till en pizzarestaurang och bjod oss pa en jattegod middag. Backpackerlivet gar bra nu, tankte vi. Efterat gick vi hem och grabbarna provade sin nykopta pipa... Vi sov otroligt bra den natten, Julia, Linnea och Ingrid ihopklamda i Martins 140 cm breda sang, Sofia och Jennifer pa madrasser och Martin pa soffan i vardagsrummet.



Har en uruguaysk specialité gjort pa Maizenamjol. Smakar som pannkaka, brod och potatis - Faina!

Klockan elva pa fredag morgon kom Gabriel in genom dorren med nybakta croissanter, nagra fyllda med skinka andra med dulce de leche. Han tog oss pa en guidad tur genom Montevideo och vi gick ner till hamnen och kollade pa krabbor som kravlade omkring pa stenblock. Uppstandelsen over varan lilla grupp lugnade sig faktiskt i Buenos Aires och vi var inte sa exotiska som vi varit innan, men nu ar vi main attraction igen. Uruguayarna blev galna nar vi gick forbi och det blev en del gormande. Montevideo ar en liten huvudstad med ungefar 1,5 miljon invanare och det ar lugnt och fridfullt jamfort med Buenos Aires. Langs staden ligger stranden, men det ar inte sa jattefint vatten for Rio de la Plata har fortfarande inte blandats ut sa mycket med Atlantens vatten.

Gringasturisterna vid den gamla muren som forr delade Montevideo



Vi at lunch med Gabriel pa en restaurang da Martin ringde och berattade att han fatt tag pa en billig hyrbil och att vi samma kvall skulle kunna aka till La Pedrera, dar deras kompis Martin3 (ja, en tredje Martin, har uruguayare ingen fantasti?) har ett sommarhus. Det sa vi inte nej till, sa klockan atta begav vi oss ivag i tva bilar mot provinsen Rochas dar La Pedrera ligger. Det ar en liten by som ligger vid Atlanten dar stranderna ar helt fantastiska och vagorna hoga. Pa sommaren i januari-februari ar det har ett populart resemal for argentinare, brasilienare och aven tyskar, men nu var det lugnt som en filbunke. Pa vagen stannade vi till pa en gigantisk stormarknad och handlade allt vi kunde tankas behova under en helg i en ratt ode havsby. T.ex. 25 liter Coca-Cola Light. Martin2 ater nastan aldrig men dricker minst 2,5 liter Coca-Cola Light om dagen sa det gick at.. Bilresan tog nastan fem timmar och vi var framme klockan 3 pa natten. vi hade inte atit nagon middag forutom nagra paron, sa halv fyra satte grabbarna i gang grillen och dundrade pa med kott, korv och gronsaker. Las gringas satt i hammocken och var Schnuffi schnuffi och somnade i olika hogar efter maltiden.



Asado ar livet

Prick tolv dagen efter vacktes vi av excentriske Gabriels old school-house musik som danade i hogtalarna. Det var dags att ga upp. Vi at yoghurt och all bran till frukost, killarna rokte pipa och Martin2 drack cola light. Pa olika satt redo for stranden gick vi attio meter och stod sedan infor en flera kilometer lang, ode strand. Det var en san dar perfekt dag, solen stod hogt pa den bla himmeln och allt var underbart vackert. Vagorna var hoga men vi doppade oss i alla fall och vattnet var ganska varmt.


Pa stormarknaden kopte killarna en spf 50 och det var val tur det, for trots att vi smorde in oss med den sa brande vi oss en del och vi vill inte tanka pa vad som skulle hant utan den. Eller, det vi. Martin2 glomde smorja in benen och dom var pa kvallen lika roda som falukorvar. Vi gick hem fran stranden, drack lite mate och satte oss i bilen for att aka pa utflykt till Valizas. Det ar en mycket enkel by ost om La Pedrera dar husen inte kan vara hogre an tva meter hoga och dar det gar runt hippies pa gatorna och saljer smycken och empanadas. Bilturen dit var haftig, bara massa falt, som i Skane, fast med kossor overallt. Nar vi narmade oss pekade Martin3 mot horisonten och sa: "Ser ni sanddynerna? Det ar bland dom storsta i Sydamerika." Det var som stora sandberg och framme i Valizas borjade vi vandra pa stranden for att ta oss upp pa dom. Forst fick vi till fots korsa en liten flod som gick genom en floddal och sen borjade vandringen genom "oknen" bredvid havet. Vi sager bara: "Wow!"


Gabriel hittade en stav och utnamnde sig sjalv till Moses och vi foljde honom pa vag mot "The Promised Land". Nar vi inte orkade ga mer belagrade vi en topp och Gabriel skrek pa alla som ville ga forbi.


Pa kvallen hade vi annu en asado, men den har gangen var vi inte schnuffi sa det blev en rejal fest! Vi drack Granja - Grappa Miel med Naranja. Honungsgrappa med apelsinjuice, vilken hit!



Helgen tog snabbt slut och pa sondagen stadade vi huset och borjade bege oss hem. Pa halva vagen stannade vi i Punta del Este, som under hogsasong beskrivs som Sydamerikas Saint Tropez. Hit vallfardar Sydamerikas elit under sommarmanaderna for sol, bad och lyx - alltsa inget for oss.

Staty i Punta del Este



Vi at lite skaldjur pa en billig restaurang och tog en snabbtur genom staden, men da den ar ratt ode vid den har tiden pa aret satte vi oss snart i bilarna och tog oss till nasta stopp: La Pataia. Gabriel hade i tva dagar lovordat den har lilla Dulce de leche-fabriken dar dom serverar sin sota gegga med pannkakor och efter en halvtimmes fard inat i landet var vi dar. Vi kom precis vid stangning och holl pa att inte bli inslappta, men efter hundogon och lite smorande fick vi komma in. Det var gott, men som alltid overdrivs det lite med dulce och vi mesade lite och tog bort en del, till Gabriels stora fasa. Dulce ar gott men eftersmaken paminner ibland om messmor vilket inte ar gott alls.


Vi betalade och akte hem till Montevideo.
Helgen kan sammanfattas med tre ord: Sol, strand och marijuana(dock inte for oss, ni kan vara lugna).

Ikvall ska vi forsoka hitta lite nattliv i Montevideo, wish us luck!

Puss och kram fran Gringas

Pose-Julia som en riktig uruguaya med maten i handen och termosen under armen


Baten over floden till Colonia del Sacramento

Colonia del Sacramento!

Just nu ar vi i Montevideo och det ar mandag, men vi har varit med om mycket sen i tisdags da vi bloggade senast. Nar vi for en vecka sen satt pa internetcaféet i Buenos Aires kollade vi batbiljetter, bara for skojs skull, for att veta ungefar vad det skulle kosta till Colonia. Klockan elva skulle var hyresvard komma for att inspektera lagenheten, men vi insag att klockan halv tio fanns en billig langsam bat och klockan 12:30 gick en dyr snabbat. Med akta backpackertank, dar ekonomin alltid gar forst, bestamde vi oss for att dela upp gruppen. Linnea, Julia och Sofia gick upp i ottan for att ta den billiga baten medans Ingrid och Jennifer stannade kvar i lagenheten for att mota hyresvarden (och dolja den trasiga glashyllan). Jennifer blev dessutom tvungen att aka till svenska ambassaden for att hamta sitt nya bankkort som skickats fran Sverige och kommit fram PRECIS den dagen vi skulle aka fran Buenos Aires.
Na, sa Linnea, Julia och Sofia tog sig till hamnen i Puerto Madero. Till skillnad fran det varma, soliga vadret som varit i Buenos Aires under manadens gang sa var det kallt och blasigt á la Viña del Mar i Chile. Sjalvklart, eftersom att vi skulle resa den har dagen, sa hade blasten stallt till det for battrafiken och varan bat var fyra timmar forsenad. Kladda i sma minishorts och t-shirtar huttrade vi omkring pa batterminalen.
Nar klockan borjade narma sig ettsnaret och det var dags for ombordstigning sa hordes ett bekant: "Men dar ar ju dom!!!" Jennifer och Ingrid hade sallat sig till gruppen och allt var bra. Forutom att biljetterna de skulle kopa hade kopts upp av forsenade resenarer och de blev tvungna att kopa svindyra forsta klass-biljetter. Ekonomin gick at fanders, som vanligt. Och detta skulle bara till att fortsatta.



Naval, batresan gick otroligt snabbt. Pa bara en timme var vi over i Colonia del Sacramento, dar vattnet fran Rio de la Plata var brunt som avloppsvatten. Jennifer och Ingrid reste i forsta klass men vi andra vanliga manniskor akte med allmanheten.
Vi tog in pa hostel El Viajero och bestamde oss for att ga och vaxla pengar. Nagon i receptionen namnde nagot om att den argentinska peson var "skit vard" men vi tankte val inte mer pa det, forran vi kom till vaxlingskontoret. Da Jennifer och Ingrid lyckades dolja glashyllan pa ett bra satt fick vi tillbaks hela var deposition fran lagenheten, vilket medforde att vi hade valdigt mycket argentinska pesos med oss till Uruguay. Jennifer skulle vaxla in motsvarande 1600 SEK i Arg. pesos och fick tillbaka Uru. pesos vart 1200 SEK. Alltsa, nagonting, antagligen en blandning av Arg. pesons dalighet och vaxlingsavgifter at upp 25% av vara surt forvarvade slantar. HJALP! Vi ar backpackers, det har far inte handa! Vi var ledsna och bestamde oss for att bli valdigt ekonomiska och nu leva som backpackers, fullt ut. Vi gick och planerade det nya levernet pa en restaurang i det mest turistiga kvarteret i Colonia. Ja, ni ser...



Har star Sofia och Linnea med var portvakt Omar i Buenos Aires. Han var snall och tog hand om oss som en pappa.




Vattnet i Colonia del Sacramento ar brunt och fult


Trotta tjejer vantar pa forsenad Buquebusbat 

Colonia del Sacramento star med pa UNESCO:s varldarvslista och ar en mysig liten stad. Det kanns som Uruguays svar pa Visby med alla laga sma hus, rosor och en ringmur. Vi sov dar en natt och turistade lite dagen efter, men en dag racker och vi tog en buss klockan fyra for att aka till huvudstaden Montevideo.



Man kan saga att den Argentinska och den Uruguayska kulturen ar ganska lik varandra och Fernet, mate och dulce de leche ar nagot som bada lander verkligen gillar. Nar vi kom till Uruguay hade vi vant oss vid bade Fernet och mate och till och med borjat gilla det, men dulcen var fortfarande for sot. Men nar vi fick in en flan con dulce de leche pa restaurang El Patrimonio i Colonia insag vi storheten med dulce. Mjau.

Okej, det har var del 1 om Colonia del Sacramento. Helgen i Montevideo och La Pedrera kommer om sisadar en timme. Hall ut!

/ Las Gringas


Don't cry for us Argentina

Kara bloggen.

Del tva pa Sydamerikaresan ar sa gott som avklarad. Imorgon lamnar vi Buenos Aires och fortsatter var resa till Colonia del Sacramento i Uruguay. Ja, vi vet att vi sa att vi skulle aka idag, tisdag, men igar ringde varden och fragade vilken tid pa onsdag vi ville checka ut. Vi hade tagit fel pa dag, saklart. Borjar ni kanna igen monstret? Buenos Aires har levt upp till vara forvantningar om att vara en riktig metropol. Vi hade dock blivit varnade for bade ficktjuvar, vald och allman galenskap. Som tur ar har vi inte sett sa mycket av det har forran till nagra dagar sedan... Julia, Linnea och Sofia hade spenderat dagen i hettat pa Jardin Zoologico i Palermo. Ett mycket mysigt zoo med manga djur som gick runt losa pa omradet och aven en del exotiska djur som vi aldrig sett forut. En toppendag helt enkelt framtill tunnelbaneresan hem.




Den har blandningen av kanguru, kanin och get heter Patagonsk mara, fett sot!


Subten i Buenos Aires ar ofta fullpackad. Det ar varmt och svettigt och ont om sittplatser. Efter att ha akt nagra stationer hors ett tjut fran Sofia och hon drar ut Linnea och Julia precis innan dorrarna ska stangas. Vi springer allt vad vi kan utan att riktigt veta varfor. Springandes flasar Sofia fram att hon blivit ficktjuvad och att tjuven springer en bit framfor oss. Vi foljde efter honom i tre kvarter men gav upp och lat honom behalla de 40 pesos, lappstift och pillerkarta som funnits i Sofias planbok. Arga och annu svettigare gick vi ner i tunnelbanan igen och akte hem.

Som sagt har vi trivts valdigt bra i Buenos Aires. Till skillnad fran Chile har vi har varit otroligt nojda med maten. Som mest har bestatt av kott. Alla asados har tagit oss till sjunde himlen. Nar vi kom hit var Julia den enda riktigt blodtorstiga kottalskaren, efter en manad i Buenos Aires har alla utom vegetarianen joinat kottklubben. I sondags gick vi till en kand kottrestaurang som funnits sedan trettiotalet, Desnivel i San Thelmo. Dar ater man kott. Helt underbart kott. Men trots att vi hade hort sa mycket gott om restaurangen och att de skryter med sin kottkunskap sa fattade de inte att raw betyder megablodig. Vi blev alla ordentligt besvikna nar vara kottbitar var nastintill valstekta nar de enda vi ville ha var blod.


En kvall under club week larde Jennifer kanna Patricio som gav oss vipband pa klubben Crobar. Han bjod aven in oss att ata middag pa hans jobb foljade dag. Gratis middag har en backpacker inte rad att tacka nej till. Vi skulle till hiphopklubben Araoz efter middagen och kladde for en gangs skull ner oss for att smalta in (las: smutsiga gympaskor, shorts och t-shirt). Det var dock ett rejalt misstag. Vi tog taxin ett kvarter till sushirestaurangen L'abeille dar Patricio jobbar. Vi gick ner for en leopardkladd trappa ner till den helt klart lyxigaste restaurangen vi varit pa under hela resan. Det blev en smarre chock. Vi blev hanvisade till baren och valkomandes med ett glas champagne, ett glas som fylldes pa under hela kvallen. Vi blev serverade olika ratter, bade fisk, sushi och kott. Och sa annu mer champagne. efter ett tag borjade vi fundera pa vad vi gjort som fortjande det har men insag strax att det var fler an vi som fick samma behandling. Barutrymmet var fullt av unga turistandes tjejer drickandes champagne. Vi var skyltdockor. Nar en sextioarig man kom fram och borjade ragga bestamde vi oss for att dra. Lite acklade, mycket nojda men tyvarr fortfarande hungriga pagrundav de sma och lyxiga portionerna tryckte vi i oss varsinn sandwich pa Shellmacken. Klockan var val runt ett och som ni vet gar man ut tre har sa for att fordriva tiden begav vi oss pa forfest hos Jennifers andra kompis, Ariel. Han visade sig bo pa trettiofemte vaningen i ett fladigt hus i Palermo. Men nar vi kom in genom dorren var vi inte de enda tjejerna dar. De tre argentiska killarna hade aven bjudit in sex brasilianska tjejer, uppkladda till tusen. Ateringen kande vi oss som ett gand smutsiga backpackers, fast det kanske ar det vi ar. Men de var trevliga, tjejerna lovade att ga ut med oss i Sao Paolo, som vi inte ska aka till. Vi tackade dock nej till erbjudandet att folja med till en lyxklubb. Vi valde att svettas natten land pa Araoz istallet, dar vi hor hemma.



Igar var vi i den japanska tradgarden. Efter tio minuter borjade det regna och vi spang hem.


Duktiga som vi ar har vi inte haft nagra fester i var lagenhet, framtill igar. Nar vi fick en extra kvall kunde vi inte halla oss. Vi bjod in ett gang argentinska killar som vi traffat pa Araoz och dok upp i var dorr med en flaska Fernet. Klassiskt. De var lite for knappa for var smak. Kvallen slutade med att vi jagade kackerlackar, pajade en glashylla, slangde ut killarna hals over huvud och tog en taxi till kott. Nu haller vi tum,marna for att hyllan inte upptacks och gar pa depositionen. Hoppas inte hyresvarden laser var blogg.




Kackerlacksjakt.


Nej, han har ingen troja.


Fest hos Las Gringas.

Om sanningen ska fram har vi varit oekonomiska backpackers i Buenos Aires men det har det varit vart. Vi har haft en underbar manad i en underbar stad med ar nu taggade pa att resa vidare.




Puss och kram, vi saknar er. 


God morgon!

God morgon!
Den har veckan ar det club week for oss. Buenos Aires ar ju kant for att vara en stad som aldrig sover, men den har manaden har vi sovit som aldrig forr och missat det omtalade utelivet. Men, det rader vi alltsa bot pa den har veckan.
Men fortsatter sova, "imorse" vaknade majoriteten av oss klockan tre.
Vi har glomt att beratta en del saker.
Forra sondagen tog vi bussen en timme for att aka till Feria de Mataderos. Det ar en marknad i utkanten av Buenos Aires med en annan traditionell kultur an den vi stott pa innan med tango och europeisk invandring. Pa Feria de Mataderos ar det folklore, Argentinas svar pa Cowboys - Gauchos och hantverk i alla dess former. Och saklart, det mest argentinska vi vet - kott. Vi strosade runt i solen och kopte pa oss lite saker, lyssnade pa folkmusiken och sag manniskor i folkdrakt dansa nagot annat an tango! Dessutom var dar inga turister forutom vi.
En annan dag for nagra veckor sen blev vi medbjudna till en punkkonsert som Facundos kompisar skulle ha. Vi tog en taxi till en garagelokal och mottes av en galen punkarsamling vars musiksmak var sadar. Soundcheck innan spelning, vad ar det?
Nar det drog igang efter nagra rundgangar borjade det dansas. Om man nu kan kalla det for dans, det var ett dansant slagsmal. I borjan var vi radda och stod tryckta mot vaggen, i slutet var Julia med. Eller, forsokte vara med, ingen ville slass med kycklingen som sprang ivag skrikandes sa fort hon slungat ivag ett slag.
Vid entrén fick alla en varsin lott, men nar lottdragningen skulle ske hade halften av publiken dragit och efter fem uppropade nummer sprang Julia fram och ropade: "45! 45!" Och, se dar, nasta dragna nummer var 45! Wiho. Nu lyssnar vi pa punk-CDn varje kvall i lagenheten. Inte.
Kvallen avslutades med den basta sortens hamburgare fran ett hal-i-vaggenstalle.
En annan kvall hande det en galen grej. Det var kvallen da Julia, Sofia och Jennifer motte upp f.d utbytesstudenten Nico och hans vanner och gick pa efterfest hos Nimrod, deras israeliske kompis. Han hade ett mysigt rum och kok men en toalett som inte fungerade och, som ni vet, noden har ju ingen lag och da vi inte ville kasta vatten pa balkongen som han foreslog sa tog vi nycklarna for att sla en drill nere pa gatan bakom ett trad. Lassystemen i Argentina ar ganska komplicerat da de ar valdigt mana om att inte slappa in nagon obehorig i byggnaderna. Darfor maste man ha nyckel, bade for att komma ut och in ur alla entréer. Men, vi hade ju nycklarna och nar vi var klara i det fria gick vi bestamt fram till porten for att ta oss in. Men, nyckeln funkade inte och efter att ha statt och ryckt i dorren ett tag blev vi inslappta av en nyvaken och ilsken argentinska som bad oss halla snattran. Tyst smog vi upp till forsta vaningen och dar stod vi infor ett nytt problem. Vilken dorr var det han bodde i? Sa tyst som mojligt med oronen pressade mot dorrarna forsokte vi lyssna efter roster, vi ville ju inte satta nyckeln i fel las och vacka annu fler argentinare. Efter femton minuters diskussion litade vi pa Sofias intuition och valde dorr C. Med darrande fingrar vred Julia om nyckeln. Bokstavligt talat. Nyckeln var helt sne. Panik, vi maste boja tillbaka den! Vilket Julia gjorde med mindre lyckat resultat - krik, sa det, och nyckeln var bruten mitt itu. Da, kom Julia pa att hon hade sin mobil och ringde till Nico. Killarna hade borjat bli oroliga da vi varit borta ett tag och Nico sprang ner for att mota oss pa bottenvaningen. Vi gick ner, han gick ner, men det blev inget mote. Han ringde igen och fragade var vi holl hus och gick ut pa gatan. Till sin stora forvaning sag han tre gringas sta fangade som i en bur i porten bredvid. Han ringde snabbt upp till de andra killarna som kom ut och sallade sig till skrattfesten som pagick anda tills den ilskna argentinskan kom ut an en gang och skrek nagot om polisen innan hon slappte ut oss. Det enda problemet som nu aterstod var att beratta for Nimrod att hans nyckel var obrukbar och skamset visade vi upp den. Den har gangen hade gringas tur, nyckeln vi chansat pa anvandes inte till nagot. Men, nu ar den ett evigt minne av tre forvirrade tjejer med manskliga behov.
I forrigar tog vi en langpromenad i Puerto Madero. Det ar en ny stadsdel dar hamnen trangs med sprillans nya skyskrapor men aven en skogsbekladd liten o dar det ar jattefint att promenera. Vi glomde solskydd och brande axlarna dar vi gick pa den tysta grusvagen som ar en kontrast till resten av Buenos Aires. Det ar har argentinarna pa lunchen ar ute och springer och tar ett break fran stadsstressen.
Om svenskar ar kanda for att dricka kaffe sa ar argentinarna kanda for att dricka mate. Yerba mate ar ett bittert ortté som man dricker ur ett litet karl(mate) med ett filtrerande sugror(bombilla), da teet ligger lost i koppen. Smaken ar ratt speciell men kan enkelt forklaras som valdigt, valdigt starkt te. Darfor valjer vissa, sarskilt nyborjade, att dricka med mycket socker. Karlet som kan vara gjort av kalabass, en torkad och urgropt pumpa, fylls till lite mer an halften med orterna och sa haller man pa varmt vatten och nar man druckit upp sa fyller man pa med nytt vatten, orterna haller sig lange. Darfor ar det inte en ovanlig syn att se folk ga med en termos under armen och karlet i handen.
Julia och Ingrid kopte varsin mate pa marknaden i Recoleta, men efter att ha druckit teet en gang luktade karlet fruktansvart. En local forklarade att man maste "impregnera" karlet sa nu star tva karl med orter, vatten och whiskey i koket och ska dra sig i sju dagar. Skumt.
Ikvall ar tredje kvallen pa varan partyvecka och vi ska prova pa den kanda klubben Crobar.
Ha det gott till nasta gang, det kommer vi ha!
Puss fran Gringilingas.
Ps. Julia har fargat haret rott.
Den har veckan ar det club week for oss. Buenos Aires ar ju kant for att vara en stad som aldrig sover, men den har manaden har vi sovit som aldrig forr och missat det omtalade utelivet. Men, det rader vi alltsa bot pa den har veckan.
Men fortsatter sova, "imorse" vaknade majoriteten av oss klockan tre.
Vi har glomt att beratta en del saker.
Forra sondagen tog vi bussen en timme for att aka till Feria de Mataderos. Det ar en marknad i utkanten av Buenos Aires med en annan traditionell kultur an den vi stott pa innan med tango och europeisk invandring. Pa Feria de Mataderos ar det folklore, Argentinas svar pa Cowboys - Gauchos och hantverk i alla dess former. Och saklart, det mest argentinska vi vet - kott. Vi strosade runt i solen och kopte pa oss lite saker, lyssnade pa folkmusiken och sag manniskor i folkdrakt dansa nagot annat an tango! Dessutom var dar inga turister forutom vi.
Pa grillen lag det baltdjur. Vi glomde smaka.
En annan dag for nagra veckor sen blev vi medbjudna till en punkkonsert som Facundos kompisar skulle ha. Vi tog en taxi till en garagelokal och mottes av en galen punkarsamling vars musiksmak var sadar. Soundcheck innan spelning, vad ar det?
Nar det drog igang efter nagra rundgangar borjade det dansas. Om man nu kan kalla det for dans, det var ett dansant slagsmal. I borjan var vi radda och stod tryckta mot vaggen, i slutet var Julia med. Eller, forsokte vara med, ingen ville slass med kycklingen som sprang ivag skrikandes sa fort hon slungat ivag ett slag.
Vid entrén fick alla en varsin lott, men nar lottdragningen skulle ske hade halften av publiken dragit och efter fem uppropade nummer sprang Julia fram och ropade: "45! 45!" Och, se dar, nasta dragna nummer var 45! Wiho. Nu lyssnar vi pa punk-CDn varje kvall i lagenheten. Inte.
Kvallen avslutades med den basta sortens hamburgare fran ett hal-i-vaggenstalle.
En annan kvall hande det en galen grej. Det var kvallen da Julia, Sofia och Jennifer motte upp f.d utbytesstudenten Nico och hans vanner och gick pa efterfest hos Nimrod, deras israeliske kompis. Han hade ett mysigt rum och kok men en toalett som inte fungerade och, som ni vet, noden har ju ingen lag och da vi inte ville kasta vatten pa balkongen som han foreslog sa tog vi nycklarna for att sla en drill nere pa gatan bakom ett trad.
Lassystemen i Argentina ar ganska komplicerat da de ar valdigt mana om att inte slappa in nagon obehorig i byggnaderna. Darfor maste man ha nyckel, bade for att komma ut och in ur alla entréer. Men, vi hade ju nycklarna och nar vi var klara i det fria gick vi bestamt fram till porten for att ta oss in. Men, nyckeln funkade inte och efter att ha statt och ryckt i dorren ett tag blev vi inslappta av en nyvaken och ilsken argentinska som bad oss halla snattran. Tyst smog vi upp till forsta vaningen och dar stod vi infor ett nytt problem. Vilken dorr var det han bodde i? Sa tyst som mojligt med oronen pressade mot dorrarna forsokte vi lyssna efter roster, vi ville ju inte satta nyckeln i fel las och vacka annu fler argentinare.
Efter femton minuters diskussion litade vi pa Sofias intuition och valde dorr C. Med darrande fingrar vred Julia om nyckeln. Bokstavligt talat. Nyckeln var helt sne. Panik, vi maste boja tillbaka den! Vilket Julia gjorde med mindre lyckat resultat - krik, sa det, och nyckeln var bruten mitt itu. Da, kom Julia pa att hon hade sin mobil och ringde till Nico. Killarna hade borjat bli oroliga da vi varit borta ett tag och Nico sprang ner for att mota oss pa bottenvaningen.
Vi gick ner, han gick ner, men det blev inget mote. Han ringde igen och fragade var vi holl hus och gick ut pa gatan. Till sin stora forvaning sag han tre gringas sta fangade som i en bur i porten bredvid. Han ringde snabbt upp till de andra killarna som kom ut och sallade sig till skrattfesten som pagick anda tills den ilskna argentinskan kom ut an en gang och skrek nagot om polisen innan hon slappte ut oss.
Det enda problemet som nu aterstod var att beratta for Nimrod att hans nyckel var obrukbar och skamset visade vi upp den. Den har gangen hade gringas tur, nyckeln vi chansat pa anvandes inte till nagot. Men, nu ar den ett evigt minne av tre forvirrade tjejer med manskliga behov.
I forrigar tog vi en langpromenad i Puerto Madero. Det ar en ny stadsdel dar hamnen trangs med sprillans nya skyskrapor men aven en skogsbekladd liten o dar det ar jattefint att promenera. Vi glomde solskydd och brande axlarna dar vi gick pa den tysta grusvagen som ar en kontrast till resten av Buenos Aires. Det ar har argentinarna pa lunchen ar ute och springer och tar ett break fran stadsstressen.
Om svenskar ar kanda for att dricka kaffe sa ar argentinarna kanda for att dricka mate. Yerba mate ar ett bittert ortté som man dricker ur ett litet karl(mate) med ett filtrerande sugror(bombilla), da teet ligger lost i koppen. Smaken ar ratt speciell men kan enkelt forklaras som valdigt, valdigt starkt te. Darfor valjer vissa, sarskilt nyborjade, att dricka med mycket socker. Karlet som kan vara gjort av kalabass, en torkad och urgropt pumpa, fylls till lite mer an halften med orterna och sa haller man pa varmt vatten och nar man druckit upp sa fyller man pa med nytt vatten, orterna haller sig lange. Darfor ar det inte en ovanlig syn att se folk ga med en termos under armen och karlet i handen.
Julia och Ingrid kopte varsin mate pa marknaden i Recoleta, men efter att ha druckit teet en gang luktade karlet fruktansvart. En local forklarade att man maste "impregnera" karlet sa nu star tva karl med orter, vatten och whiskey i koket och ska dra sig i sju dagar. Skumt.
Ikvall ar tredje kvallen pa varan partyvecka och vi ska prova pa den kanda klubben Crobar.
Ha det gott till nasta gang, det kommer vi ha!
Puss fran Gringilingas.
Ps. Julia har fargat haret rott.

Hola!

Svisch sa det sa hade vi redan varit i Buenos Aires i tre veckor. Om en vecka, pa tisdag, gar lagenhetskontraktet ut och det blir att kranga pa sig den fullpackade ryggsacken efter en manad av lyx med fjadrade madrasser, svensk frukost och varmduschar.

 

Ingrid med classic Argentinadrink - Fernet med Coca Cola.


Livet i Buenos Aires leker och vi borjar kanna oss litegrann som locals. Vi vet att vi har varit daliga pa att skriva och idag, nar vi efter manga uppmaningar om ett nytt blogginlagg, antligen tagit oss ivag till ett internetcafé fungerar inte USB-portarna. Nu har vi gatt till ett nytt café, men insett att vi har daligt med tid - for ikvall blir det tango, pa riktigt den har gangen.

Trillingarna.

Naval, under veckan som gatt har Ingrid, Linnea, Julia och Jennifer tagit sig upp i tid pa morgonen och gatt pa spanskalektioner. Fyra timmar per dag mandag till fredag. Det var en serios skola och man blev utmattad, men fullpumpad med information.
Skolan var bra och vi blev alla belonade med ett fint diplom nar vi avslutat kursen. Forutom Julia, som glomde hamta ut sitt. Suck.

 

Academia Buenos Aires

Gratis kaffe i skolan, score!

En dag tog vi oss till Barrio Chino, Buenos Aires lilla China Town som bestar av tva gator. Vi at kinamat och kopte sushi och fisk pa den kinesiska mataffaren. Ett kilo vit lax kostade bara 30 pesos=45 kronor. KAP!

Fiskmarknaden och kvallens kokkonst - Vit lax med linser och appelsallad. Wow. Fraga efter recept!

En av vara favoritstadsdelar har i BA heter Palermo Soho. Dar ligger de coola affarerna, barerna och restaurangerna. I fredags akte vi dit efter skolan for att ata lunch pa ett pannkaksstalle som vi hittat nagra dagar tidigare. Jennifer blev kvar i skolan for en timmes extra lektion och Julia som glomt sin mobil hemma gick hem och bada skulle sluta upp med gruppen pa pannkaksstallet. Pavag till Palermo traffade Ingrid, Linnea och Sofia fyra israeler som ville haka pa till pannkakorna, men att hitta stallet var inte sa latt som vi trott. I en timme irrade vi runt tatt foljda av hungriga och otaliga israeler och hamnade till var fortvivlan pa ett stalle som inte alls serverade pannkakor. Nar vi bestallt var mat insag vi att Jennifer tydligen inte kan ta emot sms och hon var vilse i Palermo utan en blekaste aning om vart vi tagit vagen.

Nar Julia, hemma i Recoleta, kommit fram till lagenheten upptackte hon att hon inte hade nycklar. Ett ganska vanligt problem har, med tanke pa att vi bara har tva par nycklar och aldrig har nagon koll pa var dessa ar. Utan mobil och utan nycklar begav hon sig till Palermo pa egen hand och aven hon irrade runt i en timme men hittade tillslut det besvurna pannkaksstallet. Men, dar hade man inte sett till nagra blonda gringas. Hungrig och arg bestallde hon en burgare och laste tidningen i en timme.

Tva kvarter darifran satt halva ganget gringas med israeliskt sallskap och at i godan ro da Ingrid kollade ut genom fonstret och ser en forvirrad Jennifer strova omkring. En gringa infangad, en kvar. Efter en mysig lunch tog vi farval av israelerna med lofte om att komma pa asado dagen efter och gick mot tunnelbanan. Pa vagen bestamde vi oss att gora ett sista halvhjartat forsok att hitta pannkaksstallet. Vi gick runt hornet och gissa vad som fanns dar! Vart kara pannkaksstalle och en overgiven Julia. Alla gringas samlade, hurra! Vi firade med en extra lunch, pannkakor!

Samma kvall var vi inbjudna till Ingrids kompis och BA-guide Fernando pa drinkkvall. Vi blev hela kvallen behandlade som prinsessor av Fernando och hans kompisar och detta fenomen holl faktiskt i sig hela helgen... Vad menas? Jo, en prinsessa blir uppassad och serverad mat pa silverfat.

 

Buenos Aires by night.

Lordag blev en dag for pengaspendering pa Recoletas fina marknad - daligt for budgeten, bra for sjalen. Pa kvallen var vi som sagt bjudna pa asado pa israelernas hostel, det vankades kott (och paprika till Ingrid) och det var verkligen helt saftigt fantastiskt. Och bast av allt, vi behovde inte gora nagonting. Vi fick inte ens blanda om salladen.
Vi hade en jattebra kvall som blev lite dramatisk da Julia helt plotsligt svimmade ihop pa balkongen. Orsaken ar fortfarande okand men vi gissar pa for lite somn.
Dramatiken hade borjat redan pa lunchen dagen innan, da det slog gnistor mellan bjornmysiga israelen Aviv och sockersota svenskan Sofia. Pa asadokvallen pratade dom extra mycket men holl sig anda pa sin kant. Nar israelerna klockan fem skulle aka ivag for att ta sitt flyg mot Patagonien blev det ett sorgligt avsked med en och annan tar i taxin pavag hem. Men, det som kunde varit slutet blev en borjan. Pa morgonen dagen efter plingade det till i Sofias mailbox och det var bamsebjornen som hade skrivit. Pavag genom sakerhetskontrollen pa flygplatsen hade han insett att han inte riktigt var klar med Buenos Aires, sa han lamnade sina kompisar och vande tillbaks. En riktig karlekshistoria.

Pa sondagen var det antligen dags att fa hylla den blagula fanan - Bocamatch! Vi blev upphamtade med buss och akte med ett gang hostelgaster till den stora arenan La Bombonera, Bocas hemmaplan. Pa vagen dit gar hostelagaren runt och ser till att ingen har pa sig Bocaklader. Varfor da? tankte vi. Men ni kanner ju oss, vi hade saklart fatt biljetter pa fel sida, bortalaget Racings klack. Men, det var bara att bita ihop och heja pa, vi hade ju iallafall ratt antal biljetter. Matchen var arligt talat sadar, men stadion var fullsatt och det var en otroligt harlig stamning. Boca Juniors klack ar nagot extra, aven pa hall. Trummor, trumpeter och roster som aldrig sviker. Dock var risken att bli spottad pa ganska stor da vi horde till Racings klack.
Men en loska i huvudet stoppar inte en gringa. Det gor daremot muskelvarken vi alla kande i vara lar dagen efter, efter att ha klattrat i trapporna i fotbollsstadion.

 

 

Racing, motstandarlaget

Nu ar var tid slut, men vi lovar att snart komma med ett nytt inlagg.

Tack alla lasare, we love you.

Mjau!


Fem gringas ar fler an fyra biljetter

Som Jennifer precis skrev till sin kusin:
Det har har varit den skitigaste skitdagen hittils. Dock lite komisk sa har i efterhand.

Vi har haft en bra helg och i onsdags gick vi tillbaks till Kika, dar vi egentligen var VIP men inte fick den behandlingen. Agaren som lovat oss champagne och skulle slappa in oss forsvann mystiskt.
Pa klubben larde vi kanna nagra israeler. Av en slump traffade vi dom dagen efter i mataffaren och dom upplyste oss om fotbollsmatchen som skulle aga rum idag, Argentina-Bolivia.
Det kunde val vara kul tankte vi och dom hade tydligen biljetter, dock bara fyra, pa sitt hostel men vi foljde glada i hagen efter.

Uppe pa rummet betalade vi halften av biljetterna (250 pesos styck, vi trodde att det har var ett kap da vi hort att biljetter brukar kosta mellan 300-400 pesos.)

Imorse klockan nio skulle rormokaren komma, da en av vara toaletter gav upp andra dagen. Julia tog sitt ansvar och gick upp i tid for att kunna oppna. Klockan halv tio hade han annu ej dykt upp och Julia lag halvdod och rosenrasande i soffan.
Varldens mysigaste och trevligaste tjej kan med fel start pa dagen forvandlas till ett monster. Nar klockan var halv elva hade roris fortfarande inte dykt upp och vi hade brattom till ett mote pa var nya spanskaskola, sa vi drog.
Det tog langre tid an vi trott, det var varmt, det var manga trappor och vi hade brattom till israelerna.

Mitt upp i all stress haver sur-Julia ur sig att hon "Fan inte vill se den har matchen" och berattar att hon mycket hellre hade velat se en Boca Juniors-match. Lite sent pakommet, hon fick langa fram sina pengar och Linnea, Jennifer och Ingrid gick for att kopa en femte biljett med hjalp av israelerna.
Dom hade ingen, men dom fick resten av pengarna vi var skyldiga dom och vi bestamde tid for att motas upp och aka till stadion.

Men. Israelerna dok inte upp och vi fick en halvtimme sena springa ivag till tunnelbanan sjalva.
Efter att ha akt femton stationer samt gatt femton kvarter till hittade vi stadion River Plate. Vi hittade ratt, men ingen salde ratt biljetter. Vi blev informerade om att forsaljningsstallet lag tio kvarter bort och efter att ha tryckt i sig en chorripan hoppade Julia, Sofia och Linnea in i en taxi for att komma over den sista biljetten.

Vi mottes av en gigantisk kö. Av nagon anledning trodde vi att kon skulle vara i stil med kanske en stressig dag pa McDonalds, men det har var snarare som att Ica hade en kassa oppen dagen innan julafton. Kaos.
Julia gick fram for att hora sig for om nagon mojligtvis hade lust att kopa en biljett at oss, hon kom tillbaks med information om att vi stallt oss i helt fel ko. Bra, tankte vi, den andra kanske gar snabbare. Gissa vad? Den var dubbelt sa lang.
Men, det var bara att bita i det sura applet och stalla sig langst bak i kon och vanta. Och vanta. Och vanta.
Nar vi stod i kon blev vi medvetna om att vara platser var mitt i klacken, en man skrattade och sa "Hah! Ni kommer fa sta med galningarna!"
Med vara foraldrars varnande ord ringande i oronen fnissade vi naivt och tankte: "Oj, vad busiga vi ar."



Efter fyrtio minuters koande spred sig ryktet att klackbiljetterna var slut. Dags for plan B. Som vi inte kande till an.
Vi diskuterade vara mojligheter och kom fram till att basta alternativet var att salja vara biljetter och kopa nya pa en annan laktare. Nu var det ju sahar att efter att ha studerat biljetterna sag vi att priset var 70 pesos styck. Vi hade betalat 250 pesos var och dom nya vi skulle kopa kostade 190 pesos. Enkel matte=Om vi inte fick dom salda for 250 pesos skulle vi ga back.
Men, vi hade inget val. Vi ville sitta tillsammans.
Linnea och Julia borjade rora sig bakat i kon for att hitta nagon otalig argentinare. Det lyckades dom med efter fem meter, en pappa och hans son kopte en varsin men for 150 styck. 200 pesos back, aj aj, backpackerbudget.
Med tva biljetter kvar hittade vi tva nya kopare i tva argentinare bredvid oss. Precis nar Julias fingertoppar nuddade hans 300 pesos ryckte han tillbaks sedlarna och sa "App, app, app!"
"Vafalls?" tankte vi. Han stod och synade platserna pa biljetten och efter nagra nervosa sekunder utbrast han: "Det har ar ju Bolivias klack!"
Foljande minut haglade skrattsalvorna i kon och man kunde snappa upp utrop som: "Stackars Gringas!"

Vi hade blivit fatalt, hansynslost, genomdjupt grundlurade. Plan C = Hitta tva bolivianer i en ko full med argentinatrojor.
Trot eller ej, Julia hittade tva man i grona trojor och gick fram och fragade: "Ey, gron troja, ar du fran Bolivia?" Det var dom och vi fick de tva sista biljetterna salda for 150 pesos styck. Bra! Vi gick bara back 400 pesos.
Julia och Linnea gick glada i hagen tillbaks till Sofia i kon for att kopa fem nya biljetter for 190 pesos styck. Det bor tillaggas att klockan var kvart i fem och matchen skulle starta prick och kon rorde sig i snigelfart framat.
Vi ma vara losers men vi ar fanimej fighters, sa vi stannade kvar. Plotsligt droppar halva kon av i olika klungor och allt borjade ga snabbare. Bra, vi skulle hinna till avspark.
Men, sen nadde ryktet aven oss. Biljetterna kostade nu 450 pesos vilket ar lika med tre dagsbudgetar. Plan D: Kasta in handduken.



Vi fick se oss besegrade av bade Argentina och Bolivia och gick molokna med tomma hander tillbaks till Ingrid och Jennifer. Under de har tva timmarna hade dom tva malat upp egna mardromsscenarier om kidnappade gringas, ranade gringas och lurade gringas. Det sista stamde ju.

Det enda positiva ar att vi trots allt fick Boliviabiljetterna salda, den argentinska pappan och sonen hann inte upptacka vilken klack det rorde sig om och Julia far till slut ga pa sin Boca-match nasta sondag. Dock bokad genom ett hostel denna gang.
Vi lar oss av vara misstag.

Tack och hej nu ska vi hem till var trasiga toalett!

Muak!

Bra luft

Om vi var betagna av Buenos Aires harlighet forra inlagget sa ar vi upp over oronen foralskade nu.
Staden sjuder av liv, det ar sa latt att knyta kontakter och det finns alltid nagonting att gora.

Senast vi skrev sa vi att vi skulle ga pa tangoshow i San Telmo. Det gjorde vi inte, vi akte till Palermo och at
middag pa en skandinavisk restaurang som heter Olsen. Trots att varken agarna eller kockarna kommer fran nagot skandinaviskt land sa har dom lyckats mycket bra, bade med meny och inredning.
Vi satt pa innergarden dar man planterat bjork, tall och ronn och langst upp narmast taket inne i lokalen satt en stor malning av en riktig bamsebjorn. Fint.
Till forratt kunde man bestalla smorrebrod med vodkasnapsar, men vi klarade oss bra med Biff Rydberg och vit lax med appelsallad som varmratt.



Linnea pa Olsen i Palermo

Nar vi var klara med maten var klockan efter tolv och uppkladda i vara finaste partystassar gick vi till klubben Kika som ligger i narheten.
Ett ganska pakostat stalle med LED-skarmar som lyser pa vaggarna, vakter i varje horn men inte en endaste liten kotte pa dansgolvet. Vi gick snart darifran, men stoppades av agaren som forklarade att argentinarna gar ut kl 2-3 och att vi var for tidiga.
Han forsokte fa oss att stanna kvar genom att locka med champagne, men trotta som vi var tog vi en taxi hem istallet. Dock med ett varsitt VIP-kort i handen till nasta gang.
Vi lyckades hitta en taxi som ville kora oss fem i samma bil. Chaufforen ringde stolt sina kollegor och skrot om att han korde de fem vackraste svenskorna i varlden i sin bil. Vi fick hans kort ocksa.



Ar man streetsmart sa lar man sig tango pa gatan


Dagen efter, i fredags, tog vi det lugnt. Vi motte upp Malin Malm, en dotter till Linneas mammas kompis som ar utbytesstudent har i Buenos Aires.
Hon hade planerat att visa oss runt i Palermo men oturligt nog sa sporegnade det och vi tog skydd inne pa ett cafe och fick hora pa hennes historier om staden.
Nar det verkade klarna upp gick vi ut igen, men overraskades snart av annu mer regn sa vi tog bussen till Evita Peron-museet. Det var ganska litet men mysigt och det mest givande var att se hennes gamla balklanningar.


I vintras under en galen utekvall i Stockholm larde vi kanna nagra killar fran Buenos Aires som laste pa KTH - Alan, Nicolas, Claudio och Ramiro.
Det ar ju alltid bra att kanna lite locals, sa vi skrev ett mejl till dom och fragade om de hade lust att ta oss till nagot trevligt stalle.
Det ville dom saklart, de saknar tydligen Stockholm valdigt mycket, sa vi mottes upp pa ett stalle som heter Shamrock.
Happy hour till klockan tolv = tva ol for 25 svenska kronor sager man inte nej till och det blev en mycket lyckad kvall.
En liten reflektion: Tank egentligen hur fantastiskt det ar att man traffas en gang i Stockholm och sedan massa manader senare kan motas upp i Buenos Aires.


Linnea och Nicolas pa Shamrock


Ramiro, Nicolas, Alan och tjejerna 


Nicolas, Julia och Alan

Vi kom hem klockan alldeles for sent dagen darpa, eller kanske tidigt eftersom klockan var sju pa morgonen.
Ingrid var arg for att hennes karta var borttappad, Julia och Linnea var hungriga som djur och alla var trotta.
Vi sov som stockar fram till tva och upptackte att frukostbrod och palagg var slut av nagon konstig anledning...
Linnea och Julia fick ga ut och handla frukost och kom hem med en grillad kyckling som vi satte i oss.

  


Det har var i lordags och Klockan sex hade vi bestamt traff med Facundo pa Plaza de Mayo for att ga och se prideparaden. Facundo ar en kille som kom till Julia och Sofias restaurang i Gamla stan i somras och han ville traffa oss har.
Han ar fran Buenos Aires men kunde lika garna vara fran Dalarna, lintott som han ar. Prideparaden var riktigt bra.
Folk var utkladda overallt och det var gladje i luften hela kvallen. Paraddeltagarna tog tillfallet i akt for att uttrycka sina asikter och det mest framgaende budskapet, forutom fri karlek, var ratten till laglig, saker och gratis abort.
Efter att vi tagat runt ett tag gick vi och at Parillada pa en restaurang. Det ar en grilltallrik med flaskkott, revbensspjall, kyckling, chorizo, njurar och tarmar. Var guide Facundo tvingade oss att prova de tva sistnamnda. Ingen hit.

Julia, Facundo och Jennifer pa pride


Laglig abort!!

 
Partypeople

Allt kott fick oss att somna tidigt, sa pa sondagsmorgonen kunde vi ta oss upp i god tid for att ga pa marknaden i San Telmo. Det var folk overallt, mestadels turister men aven lite tangodansare har och var.
Efter att vi shoppat pa oss lite vaskor, smycken och andra fina fynd traffade vi en svensk-argentinare som sa at oss att absolut inte kopa nagot i San Telmo, for utanfor Buenos Aires finns tydligen en gigantisk marknad med battre grejer for en tredjedel av priset.
Vi gick rakt i turistfallan.
Pa kvallen blev vi hamtade av Nico, annu en argentinare vi lart kanna i Sverige under hans utbyteshalvar, och han tog oss med till en bar med sina kompisar.
Han larde sig svenska under sina sex manader i Stockholm och han mer eller mindre avgudar Sverige och hur allt fungerar.
Helt plotsligt har vi en massa argentinska killkompisar, vi ska se till att lara kanna lite tjejer ocksa sa blir samlingen komplett! Det ar dock av nagon anledning svarare..




Middag i var mysiga lagenhet

Imorse kom Yannick, var gamle belgare, till var lagenhet och vi gick och at empanadas tillsammans. Ikvall ska han aka till Iguazu-vattenfallen och nu skiljs vara vagar och vi kanske inte kommer traffa honom mer. Sant ar livet.



Yannick och empanadas

Ikvall ska vi pa nagon slags folkfest med Malin, det ska bli roligt.

Ha det bra!

/ Las gringas

Dagens spanskalektion:

No tengo mango = Jag har inte mango (Jag har inte en spänn)


Buenos Aires!

Hola!

Vi. Alskar. Buenos Aires.

Trots att vi bara har varit har i tva dagar, kanns det redan som att har skulle vi kunna stanna - vilket vi ska.
Staden tar oss med storm, den ar gigantisk. Aven om vi redan visste det sa drabbas man av lite latt svindel.

Obelisken star i mitten av avenyn 9 de Julio som ar gigantisk!! Sakert trettonfilig eller mer.


Vi kom fram klockan atta pa morgonen igar och tog en taxi till var lagenhet. Lagenheten ar ett stort skamt.
Den ar alldeles for bra for oss! Vi har en egen portvakt, tre teveapparater, ett rum for mycket, egen tvattmaskin och man gar latt vilse i lagenhetens alla gangar. Vi som ar vana vid hostel och dess faciliteter kom in i lagenheten och borjade skratta. Nu trivs vi som fisken i vattnet.



I vart omrade hor till de finaste i Buenos Aires och darfor ryker nog var nya backpacker-hippie-sunkstil snart och byts ut mot nagot lite mer classy. Om budgeten tillater...

Inga hippies har inte...


Tank er att ni i en manad tvingats ata vitt brod, smor, sockrade croissanter och hemskt kaffe - vilket serveras pa varenda hostel. Den eran ar slut, i alla fall for ett tag.
Dagens frukost var sensationell; Kokt agg, grapefruktsjuice, grovt brod, ost, salami, te och framforallt: Naturell, osotad, helt normal, underbar YOGHURT med fiberflingor.
Vi var i himlen. Imorgon blir det havregrynsgrot. Mumma!

Idag tog vi en tontig turistbuss vilket vi har markt ar ett bra sett att fa skaffa sig en overblick av staden.
Det langsta och mest givande stoppet var i La Boca - Munnen. Sa kallas det for att floden mynnar ut i havet har.
Husen i Boca ar byggda av de italienska immigranterna fran forr i tiden och dessa malade sina hus i galna farger som de fick "lana" av hamnen dar de arbetade. Omradet ar inte sa stort men det ar fantastiskt speciellt och vackert! Det ar vackert pa ett lite ruffigt satt och guiden sa flertaliga ganger att det ar ett av de farliga och fattiga omradena.

La Boca


Boca Juniors ar ett valdigt populart fotbollslag i Buenos Aires och lagets farger ar mycket vackra. De ar namligen blatt och gult! Historien bakom detta ar att nar skaparen av laget skulle bestamma farger sa tittade han ut fran hamnen och sa att nasta skepps flagga skulle bli lagets farger och, tam tam, det var ett svenskt skepp!

Gult och blatt - det ar flott!


Resten av turen bestod av sightseeing i ostra och norra Buenos Aires - Puerto Madero, Recoleta och Palermo.

Ikvall ska vi till San Telmo och upptacka tangon!

Puss och kram med en ros i munnen

Hej da Córdoba, Hej Buenos Aires!

Om en timme, klockan halv elva, tar vi bussen till Buenos Aires och beraknas vara framme imorgon klockan sju!

Nu borjar Sydamerikaresan del 2 - namligen en manad i en egen lagenhet i Recoleta i Buenos Aires. Det sags vara ett valdigt fint omrade och vi haller tummarna for att var lagenhet lever upp till omradets rykte.

Nu har vi dessutom lyckats hitta ett bra och relativt prisvart hostel i Rio de Janeiro over nyar. Relativt prisvart betyder att priset per natt bara ar fyra ganger sa dyrt och inte sex ganger sa dyrt som en vanlig hostelnatt. Dollartecknen i vara ogon rullar baklanges.

Ha det bra, vi hors snart igen!

/ Las Gringas


Tanti

Hola!

Efter att ha hallt er lite pa halster med forts. foljer pa skydive-inlagget sa ar vi tillbaks med massa kul att beratta!

Nar vi skulle bli hamtade for att aka till flygfaltet ringde killen fran flygklubben och sa att vindarna var instabila och att vi var tvungna att avvakta. Jaha, tankte vi, vad gor vi nu da? Inte sa mycket egentligen, utan vi satt kvar och vantade pa att vindarna skulle reda upp sig. Tva timmar senare var det klart och Pablo, en typisk macho argentinare, kom och hamtade Julia, Sofia, Jennifer och Linnea i sin bil. Ingrid hade bestamt sig for att stanna hemma och mysa istallet. Hon ar en stark kvinna som ej faller for grupptryck.



Pa kvallen gick vi ut och firade vara bravader, hack i hal forfoljda av en skrytsam hollandare fran hostelet. Klubben hette Black Sheep, ett hippt stalle som paminde allt for mycket om Stockholms nattliv forutom pa en liten detalj. Man fick inte dansa "aggressivt". Vad det nu betyder, men nar Ingrid och Sofia dansade kom en vakt fram och sa No dancing!! Av nagon anledning blev det valdigt spannande att fortsatta da, sa nar resten kom tillbaks startade vi en liten danstavling som tillslut bestod i att dansa runt vakten. Vi blev nastan utslangda men valde att ga ut sjalva for att nattkaka lite klassisk Chorripan - Chorizo i brod med tusen tillbehor.



En halsning fran oss till Tango Hostel i deras tak.

Pa hostelet hade man berattat for oss om lite olika sma byar utanfor Córdoba och innan en manad i Buenos Aires kunde det kanske vara skont att fa lite lugn, sa igar tog vi bussen till byn Tanti, en timme fran Córdoba. Under sommarsasongen flyr manga Cordobeses staden och hyr stugor har, men vi hade last om det hippa Tanti Hostel och var installda pa det, trots att bokningsfunktionen lag nere pa deras hemsida. Nar vi kom fram var det nastan tomt pa folk i staden. Var ar alla? Vi begav oss till hostelet och mottes av en lite skum man som sa att det var stangt for renovering, men att om vi verkligen behovde rum sa skulle han kunna ordna nagot. Han visade oss ett obaddat, smutsigt rum i morker och vi kande att vi helst, helst inte ville bo har. Vi lamnade vara tunga ryggsackar och letade efter en mer passande boning och fann till var stora lycka ett billigt hotell precis vid floden - Sans Soucis. Dar bor vi, paret som ager hotellet med sin lilla son och en massa konstnarer som sitter och malar av floden pa dagarna.
Pa vag upp till centrum efter en valbehovlig vilostund insag vi att den har staden verkligen ar dod. En spokstad. En restaurang var oppen och dom serverade bara pizza. Jaja.
Vi gick hem och sov. I tolv timmar.

Tanti

Idag gick vi till ett vattenfall vid en flod, det var mysigt. Om man vandrar en timme langs floden kommer man till en stor naturlig pool. Vattnet ar ganska grumligt och det finns stora fiskar i, men det var skont att bada trots kylan.
Ikvall ska vi lana grillen och ha en egen asado!

/Las Gringas


Skyfall!

Igarkvall at vi en underbar asado har pa hostelet. Yannick var med och nagra andra typer som vi bor med.
Helt plotsligt har Yannick hort sig for om skydiving - fallskarmshopp, med agaren till hostelet och dom har startat en spontan handupprackning om hur manga som vill vara med.
Under paverkan av lite trevligt malbecvin verkade det har vara en fantastisk idé, sa vi rackte upp handen. Snart insag vi vad vi gett oss in pa, men man vill ju inte vara den som fegar ur.
Sa, Imorse vacktes vi av hostelkillen som bekraftade att vindarna ar bra och att hoppen blir av. Nu sitter vi och vantar pa att bli upphamtade och dom borde vara har om tjugo minuter!
GAH!!!!!
Fortsattning foljer...

Regn och val i Córdoba

Che! Boludo!

Idag har det varit val har i Argentina och den redan sittande socialdemokratiska presidenten Cristina Fernandez de Kirschner och partiet Frente para la Victoria vann med mer an 50 procent av rosterna.
Vi kom nyss hem fran en mysig marknad och pa vagen hem firade manniskor pa gatorna med trummor, flaggor och sang.



De senaste dagarna har det regnat har i Córdoba och pa grund av valet har det mesta varit stangt over helgen.
Valdeltagandet har ar obligatoriskt och efter klockan sex dagen innan valet ar alkoholservering forbjuden. Rolig lordagkvall.
Uteblivet rostande straffas med boter och enligt varan hostelagare aven med anmarkningar i passet.

Vi agnade gardagen at att ga pa bio och spela spel. Filmen hette Identidad Secreta (Abduction). Se den inte, aven fast
var egna Mikael Nyqvist har en roll i filmen. Han spelar ond, rysk brottsling.
Under gardagen blev det ocksa en hel del vegetarisk mat till Ingrids ara. Vi borjade med att ata lunchbuffé pa Verde siempre Verde dar man betalade maten kilovis.
Det blev dyrt och for nagra av oss los blodiga biffar med sin franvaro.
Kvallens vegetariska ratter lagades av senegalesen Abdu pa hostelet. Han ar kompis till mannen som ager vart hostel Baluch och hans mat var mycket god. Denne man raddade aven oss fran vitt brod imorse.



Vid frukosten dagen innan hade hostelagaren sett oss sitta och peta i luftigt omatiga frallor och sockriga wienerbrod och fragat vad man ater till frukost i Sverige.
I mun pa varandra skrek vi uppspelta:
GROT! YOGHURT! MÜSLI! LINGONGROVA! AGG!

Efter vi hade lugnat ner oss sammanfattade vi oss med ett ord: Fullkorn.
Var snalla  vard ringde da till Abdu som bakade ett gott fullkornsbrod med notter och russin i. Det var gott.

Idag har vi varit pa guidad tur genom Córdoba i en turistbuss sponsrad av McDonalds. Vi fick tyvarr ingen hamburgare pa kopet, men vi fick daremot se mer av staden och upptackte att det finns mycket mysigare
omraden an det vi bor i nu, sa imorgon ska vi flytta!
Linnea var efter turen lycklig da hon antligen lyckats fa med oss till en kyrka - Jesuskyrkan. Det var det vart, for oj vad fin den var.


Kyrkan hade tva torn varav det ena inte var fardigbyggt. Detta ska symbolisera manniskans ofullstandighet jamfort med gud, nagot som den katolska kyrkan star fast vid.

I brist pa kott under de senaste dagarna sa ska vi imorgon ata billig Chorripan(argentinsk korvmacka) till lunch och Döner Kebab(kebab) till middag.
Vad Ingrid anser om detta tar vi ingen hansyn till.
Nu ska vi sova!

Guds frid
/ Las Gringas

Ps.
Jennifer hade valdigt trakigt en regnig eftermiddag nar vi andra spelade monopol. Hon bestamde sig for att utsatta oss for ett det hon kallade "superlitet megaprank". Hon gick ivag och kom tillbaks med en pillimarisk min.
Idag hittade vi foljande foto pa Julias kamera. Se och njut!
Det har, Jennifer, var ett superlitet megaprank tillbaks till dig.
Ds.


Aventyr i Mendoza

Long time no see!

Imorse kom vi fram till Córdoba som ligger i mitten av Argentina. Vi akte nattbuss fran Mendoza och resan tog runt tio timmar.
Internet pa varat annars sa bra hostel Itaka i Mendoza har legat nere, darav den daliga bloggaktiviteten. Under de har dagarna
har vi gjort en hel saker sa nu ska vi skriva ett langt och handelserikt inlagg. Njut!

Han till hoger jobbade pa Itaka och ar skonaste argentinaren so far. Ibland petade han dock oss i nasan..

Na. Senast vi skrev gick vi efterat och unnade oss en god middag pa annu en sushirestaurant. Gang pa gang forvanas vi over hur bra dom ar pa sushi har.
Sveriges sushi kan ga och gomma sig i marianergraven och aldrig komma tillbaka.



Dagen darpa akte vi ut till Maipú som ligger i Mendozaregionen men inte i sjalva staden. Dar ligger vingardarna och hos Mr. Hugo kunde vi hyra cyklar for 45 svenska kronor en hel dag.
Han bjod oss dessutom pa vin. Vi vet inte om det ar typiskt svenskt eller bara nojigt, men vi var de enda turisterna som cyklade med hjalm.
Speciellt eftersom det naturligtvis blev en del drinking and driving. Inget hande oss, men hos Mr. Hugo lamnade vi efter oss ett gang engelsman som forgaves satt och vantade pa sin forsvunna och smatt berusade kompis (som cyklat utan hjalm.)
Dennes ode forblir dock okant for vi akte hem.

Mr. Hugo bjuder pa vin och hyr ut cyklar!

Vi borjade med att prova likorer, olivoljor, tapenades och marmelader.

Gammal anordning for att lagra vin anvands nu for att lagra flaskor pa garden Di Tommasso.

Dagen efter gjordes den forsta splittringen inom Las Gringas-ganget. Julia, Linnea och Ingrid hade pratat om att aka ut och rida, vilket Sofia och Jennifer inte var sa sugna pa. Just nar de tva fann sig i att behova vandra runt ensamma berattade nagra italienare att de skulle ut pa paragliding i bergen. Varfor inte? tankte Sofia och Jennifer, utan att ens reflektera over skadestatistiken inom denna sport.

 

Klockan nio lamnade hastganget hostelet och akte upp i den andinska stappen. Linnea och Ingrid ar erfarna ryttare men Julia har endast ridit en gang forut sa det var med blandade kanslor de hoppade upp pa hastryggarna.


Nar gauchon (sydamerikansk cowboy) kom in med hastarna var det en hast som fick ga efter ensam och Julia forstod pa en gang att det har var en bangstyrig krake och hon ville inte ha den.
Darfor fick hon den. Det positiva var att den hade samma harfarg som Julia. Det negativa var att den vagrade lyda och da hjalper inte en snygg matchning sa mycket.
Ibland vagrade den ga, ibland kaosade den i galopp och ibland vagrade den stanna. Savida inte gauchon bakom sa sitt, da lod den som en snall hund. Under galopp var det naradodenupplevelse.
Linnea och hennes hast var ocksa en bra matching - tva lintottar. Bade Ingrid och Linnea njot mestadels av turen, sa lange inte Julia och Sudra stoppade upp hastledet med sina kommunikationsproblem.

Ingrid, Julia och Linnea blev uppstallda for fotografering av guiden.

Vid den har tiden klockan 11, tva timmar senare an tankt, stod Sofia och Jennifer fortfarande och vantade pa paraglidingguiden. Det visade sig snart att det aven har fanns kommunikationsproblem och aventyret hade bokats till 15:00 istallet for 9:00.
Tur var det att en riktig hjalte satt i hostelreceptionen och med lite smatt panik over misstaget ringde en van till en van. En halvtimme senare kom en 1,50 m kort man och hamtade Sofia och Jennifer i en terrangjeep. Spannande! Vad som skulle bli annu mer spannade var att den har lillputten skulle hoppa med 1,80 m-Sofia. Hon misstrodde honom.


Naval, efter en tjugo minuters lang resa uppfor de steniga bergen kom dom till en liten, oppen grusplan pa toppen. De insag precis innan hoppet att de skulle sjalva vara tvungna att springa utfor bergskanten. Mindre spannande..
Men wow! All misstro och alla oroande insikter var vart hoppet! Detta ar nagot som alla borde prova pa. Fallskarmshopp nasta!


Men, sa var det ju det dar med skadestatistiken. Jennifer utgor numer en del av den, dock den inte sa farliga.
Nar Jennifer skulle hoppa var vindarna mer oregelbundna och starka. Precis nar Jennifer nuddade mark for landning kom en ny vind som fangades upp av fallskarmen. Jennifer och guiden foll omkull och skrapades latt mot marken. (las: Pygmémannen landade pa Jennifer och lag pa henne medan hon slapades langs marken i tio meter.)
Resultatet blev skrapsar pa handen, ansiktet klarade sig men vi hoppas pa ett aventyrsarr for resten av livet.



Jennifer innan skadan..

Vi kom hem olika tider, vissa med ont i rumpan och andra med ont i handen. En annan som ocksa kom var Yannick, ni vet han belgaren vi hangde med i Chile! Det blev ett kart aterseende.
Det bor papekas att Yannick trots sin harlighet ar jordens sjusovare och dagen efter hans ankomst fick vi slapa upp honom klockan tio for att besoka de varma "kallorna" i bergen i Cacheuta.
Efter en timmes bussfard insag vi att dessa varma kallor egentligen var uppvarmda pooler. Dock med inslag fran naturen i form av naturliga(!) stenar langs kanterna.
Det var vackert med bergsomgivningen och vi fick en lugn dag med sol och bad. Vi brande oss.





Men lite solsting stoppar inte Las Gringas! Pa kvallen kopte vi med oss pasta och kyckling fran det lokala pastastallet och satte oss pa hostelets bakgard och konverserade. Och gick sen ut...
Klockan tio minuter i tio blev vi dagen efter vackta av hosteltjejen som ville paminna oss om utcheckning klockan tio.
Valdigt, valdigt trotta slangde vi ner vara dumt nog opackade vaskor och slapade oss ut ur rummet nagra minuter efter tio. Resten av dagen spenderades i olika horn av hostelet pa olika soffor. Personalen skrattade. Vi sov.

Bussen till Córdoba gick nio pa kvallen och nu ar vi har. Det ar valdigt, valdigt varmt. Den grad av varme sa att Julias tankesystem slas ut och maste ersattas av de andras som inte heller ar pa topp.
Uppspelta over att ha kommit till Córdoba gick vi direkt till datorn for att kolla upp var stadens beromda Oktober fest skulle halla hus. Den slutade tydligen for en vecka sen. Det var ju trakigt.

Men! Vi grater inte for ikvall ar det asado och vi langtar efter riktigt kott.

Puss och kram, at en banan!

/ Las Gringas

RSS 2.0