Las Gringas

Fran Porto Alegre, som var en relativt trakig stad, tog vi bussen sjutton hemska timmar till Foz do Iguacu. Vi sov en natt pa hostel och pa morgonen dagen efter akte vi till fallen. Vi hade nog forvantat oss mer naturreservat an gigantisk turistpark, men det var ordentligt haftigt. Men, for vissa av oss tog det lite udden av upplevelsen att trangas med fotograferande turister om de utgangspunkter med bast fotovinkel.

Vi sag fallen fran den brasilianska sidan, men det finns en argentinsk och paraguaysk ocksa. Fran den brasilianska ser man fallen framifran och kan ga ut pa en brygga langs ett stup, kallat Devil´s Throat. Vi tankte ta en bat nere bland fallen, som folk gjort pa den argentinska sidan, men det skulle kosta oss runt 600 kronor sa vi skippade det. Kanske dumt, tydligen ska den upplevelsen vara fantastisk.

Nar vi var klara sa tog vi bussen mot Florianopolis. Det var annu varre an resan innan och det tog totalt 21 timmar att komma fram. Julia blev magsjuk och det hande nagot konstigt med bussen klockan 4 pa morgonen sa att vi tvingades byta buss. Galenskap.

Men nu ar vi framme i Florianopolis och det helt fantastiskt. Paradiset pa jorden.

Mer om Florianopolis kommer snart. Love

Montevideo var gott.
Trots den otroliga gastfriheten hos Martin2 kande vi ganska snart att vi vaxte ur den lilla lagenheten och vi flyttade till Pocitos Hostel nagra kvarter darifran. Dar var personalen trevlig, snygg och stallde till med en asado pa en onsdag for var skull, fast dom egentligen bara brukar ha det pa lordagar!

Julstamning

Hostelchill

Aven om vi alla har borjat alska kott sa har nagra av vara magar reagerat starkt pa att vara fulltidskarnivorer och under nagra dagar gick nastan alla utom Julia over till Team Vego. Men sen lockade kottsafterna igen.
Montevideo ar en trevlig stad, men vi hittade inte sa jattemycket att gora. Vi gick pa marknader, lag pa stranden pa dagarna och gick ut lite pa kvallarna. Fast behover man nagot mer, egentligen?

Ja, det gor man nog anda, efter ett tag kande vi att vi nog borde rora pa oss. Otroligt nog har vara fem starka viljor nastan alltid dragit at samma hall, men den har gangen inte. Istallet for att kompromissa sa delade vi upp oss i tva grupper och sa hejda pa torsdag morgon. Jennifer och Sofia tog bussen tva timmar osterut mot Punta del Este - ni kommer ihag, Sydamerikas fladigaste semesterstalle, och Linnea, Ingrid och Julia akte nastan langst ut pa ostkusten till Punta del Diablo, en ratt enkel fiskeby vid havet och fortsatte sen till Cabo Polonio, en annu enklare by som ar ett naturreservat!

Sofia och Jennifer i Punta del Este

Medans Julia, Linnea och Ingrid drog sig till mer primitiva forhallanden sa bestamde vi oss for att prova sollyckan i Sydamerikas "Saint Tropez", Punta del Este. Efter en lang och tung promenad langs stranden Playa Brava, dar vi inte hade vinden med oss, kom vi fram till det hostel vi bokat, F&F Hostel. Det sag ganska anonymt ut utifran men gick man igenom det fargglada huset kom man ut pa baksidan dar allt man behovde fanns - en gigantisk hangmatta, stora vita mjuka soffor, en bar och en pool (som dock inte var sa ren).

I receptionen mottes vi till stor forvaning av den svenska killen Petter som jobbade sin forsta dag pa hostelet. Eftersom majoriteten av gasterna var spansktalande blev vi fundersamma nar Petter sa att han inte kunde ett ord spanska och fragade oss hur hans jobbintervju gatt till. Han forklarade att agaren kande hans syster sedan hon vart ute och rest nagot ar tidigare och hade darmed lagt in ett gott ord at honom.
Dagarna spenderade vi at att ligga pa stranden (sa gott vi kunde, vi hade brant oss pa 80 % av kroppen i Montevideo) och till att vandra runt i denna kuststad dar pengar och stringbikinis flodade. Den sista kvallen i Punta del Este bestamde vi oss for att ga ut och traffade pa hostelet den australiensiska tjejen Steph som reser runt sjalv i ett ar. Tillsammans med henne och tre andra fran vart hostel tog vi en taxi till det enda oppna stallet i Punta (sasongen borjar i december/januari). Packat med folk var det och valdigt kul!

Hostelet i Punta del Este

Dagen efter spenderades at att ligga och vila upp sig i det stora sofforna vid poolen, det blev aven ett besok till McDonalds dar vi tappade hakorna nar Steph forklarade att hon normalt sett brukar bestalla in tre hamburgare (det ar en liten tjej vi talar om). Matchocken forsatte pa kvallen nar hon bestallde in tva pizzor, som dock visade sig vara storre an vantat sa det blev pizzafest for de flesta pa hostelet. 23.00 samma kvall steg vi pa bussen och akte mot ett nytt land och ett nytt sprak.

Steph ater pizza

Julia, Linnea och Ingrid i Punta del Diablo och Cabo Polonio

Att ta sig till Punta del Diablo tog cirka fyra timmar och vi var trotta som djur nar vi kom fram. Vi fick inte plats pa det populara hostelet och gick svarandes ner for gatan och tog in pa Hostel de las Boyas. Det var lite kusligt med tystnaden, det enda som hordes var vagornas brus och klinganden fran klockspelen som hangde i vinden. Men nar stadsflickorna val vant sig var det otroligt avslappnande har, kalla rum med varma tacken och en klocka som stod stilla. Vi gick pa morgonpromenader i blasten, lag pa stranden tills vi trottnade, kopte farska skaldjur och drack vitt vin. Livet.

Punta del Diablo i mansken

Tanken var att vi skulle mota upp Jennifer och Sofia i Porto Alegre i Brasilien pa sondagen, men tanken pa Cabo Polonio lockade for mycket. Dar finns det namligen en mangd spannande saker, som ni snart far redogjort for er.

Vi tog alltsa bussen soderut mot Cabo Polonio istallet for norrut. Nar vi klev av bussen fanns dar ingenting forutom ett litet kontor med en lucka och en stor bil med ett tvavaningsflak dar det satt massa manniskor. Vi fick kopa biljett och klattra upp pa det dar flaket och sa bar det av. Cabo Polonio ar som en udde och vagarna dit bestar av sand, sand som pa en strand och vanliga bilar fastnar pa momangen om de ens forsoker ta sig ner, darav lastbilsflaket. Vi akte genom buskig natur och ut langs en lang sandstrand. Framme i byn hittade vi ett hostel och nog var det ganska primitivt, men det hade rinnande vatten och elektricitet. Det blev vi lite besvikna over, da folk som tipsat oss om Cabo Polonio har talat om totalt morker, levande ljus och vattenpumpar. Men jag antar att det var det basta for att stadsflickorna skulle trivas, anda.

Lastbilsflak

Upp till loftet dar vi hade vart rum

Dorren hogst var varan dorr, rakt mot havet. Linnea laser i sanden

Vi tog en runda mot fyren pa udden for att hitta sjolejonen men redan inne i byn horde vi mystiska laten: Rrrooahhrooor, lat det, i kor. Vi skyndade oss mot vattnet och se dar, tre hundra meter ut i vattnet var en liten o, helt tackt av flera hundra, sakert tusen, sjolejon som gormade och grymtade i en symfoni. Vi fortsatte att ga langs stenarna vid vattnet och snart var vi framme vid en samling kreatur som lag och solade och valtrade sig pa stenarna. Fantastiskt, ett tag var vi tva meter fran en riktig bjasse.

Pa vag mot sjolejonen. Till vanster i vattnet ser man skymten av on som var full av djur.

Mys

Vi hann bara vara i Cabo Polonio i ett och ett halvt dygn, men det kandes mycket langre. Innan vi akte dit sag vi till att ta ut pengar, for pa ett stalle som denna by, dar de hundra personer som utgor lokalbefolkningen saknar elektricitet, har dom antagligen inte en bankomat. Pa kvallen gick vi och at pa restaurang och var nara pa att unna oss efterratt pa ett lite lyxigare stalle, men matta som vi var avstod vi. Tur var val det. Pa vagen hem motte vi en kille med en hund som ville bjuda oss pa fest och vi bestamde att vi bara skulle hem och hamta pengar sa skulle vi ses sen. Men, nar vi val raknade efter sa visade det sig att varan val utraknade overlevnadskassa endast skulle racka till en valdigt billig lunch och bussbiljetter dagen efter. Vi blev kallsvettiga och tackade vara sma magsackar, varsin efterratt hade inneburit att vi skulle fatt stanna for gott i Cabo Polonio. Tacka vet jag sjolejon, men deras gormande grymntningar blir ratt trottsamma efter ett tag.

Dagen efter tog vi oss enda till Castillos dar vi skulle byta buss mot Chuy, gransstaden mellan Uruguay och Brasilien. Den billiga fiskburgaren vi atit till lunch var borta sedan lange och magen kurrade. Vara ynkliga slantar rackte till en middag bestaende av vatten, jordnotter och torra kakor som vi at under tystnad, medan TV:n pa stationen rapporterade om en omfattande skogsbrand i Punta del Diablo. Yes, Punta del Diablo som vi varit i tva dagar innan och som ligger pa vagen mot Chuy. Det diskuterades om var vag skulle stangas av, men vi hade tur och bussen kunde ta sin normala rutt. Efter en timme borjade det lukta bastu och genom fonstret sag man en stor, rod himmel och rok overallt. Vad vi vet, sa blev ingen skadad och forhoppningsvis ar elden slackt nu.

Skarp bild pa skogsbranden

Nattbussen fran Chuy mot Porto Alegre skulle ga halv 12 hade vi fatt hora. Vi anlande halv 11 till en mork spokstad. VI hittade ett busskontor men bitradet hanvisade oss till stationen pa den brasilianska sidan - Chui. Vi gick med vara tunga vaskor, lite smatt oroliga pa grund bristen pa manniskor i de morka granderna, men sen sag vi ljuset! Mitt pa gatan stod en stor scen dar en man sjong Jesus befriar er! pa portugisiska och hela staden var dar. Trots varmen fran manniskorna kunde vi inte stanna, vi skulle med var buss. Vi hittade stationen, men den var stangd och vi hade ingen biljett.

En brasiliansk man sa att det nog skulle bli svart att komma med, biljetterna brukar ta slut fem timmar innan avgang. Helvete, det har hander inte, ensamma i spokstaden utan pengar, tankte vi. Kvinnan sag paniken i vara ogon och fragade om vi tar droger. Nej, sa vi. Da kan ni fa bo hos mig, jag ska bara pa den kristna konserten forst, sa hon, jag bor sjalv. Gastvanligheten ar fantastisk pa den har kontinenten, men vi ville verkligen med den dar bussen sa vi bestamde oss for att forsoka anda. Brasilienaren pekade mot bankomaten, men precis nar vi skulle ga rullade bussen fran Porto Alegre in, kanske den som skulle vanda om en timme. Vi rusade dit for att fraga om det mojligen fanns plats, men innan vi hann fraga hoppade tva backpackertjejer ut och fragade pa engelska om dom nu var i Uruguay.

Vi snackade lite och Julia gick ivag for att prata med busschaufforen, som inte forstod ett ord. Linnea ropade nagonting pa svenska och da hor man ett forvanat: Men ar ni fran Sverige? pa bred goteborgska. Tjejerna var alltsa svenskar och vi pratade ett tag och gick tillsammans till bankomaten. Men. Men, men, men.

Bankomaten var stangd! Hur kan en bankomat vara stangd? Meningen med en bankomat ar val att man ska kunna ta ut pengar fast banken ar stangd! Nu hade vi problem, stora problem. Det var en halvtimme till att bussen skulle ga och enligt servitoren pa en restaurang var det sa har, av sakerhet maste dom stanga bankomaterna vid tio. Vi kaosade runt ett tag tills servitoren fragade om vi kunde tanka oss uruguayska pesos? Ja, saklart, sa vi. Da fanns det helt plotsligt en bankomat som var oppen och med dom fullpackade vaskorna pa ryggen sprang vi allt vi kunde mot Banco de la Republica.

Vi kom inte sa langt. Efter tjugo meter snavade Julia pa en sten och foll pladask. Rakt ner i en stor, geggig, kolabrun hunddiarré. Sprattlande pa rygg, som en skalbagge som inte kan komma upp, lag hon skrek: Jag har ramlat i diarré, hundbajs, hjaaaalp! Man hade kunnat tro att de goda vannerna Ingrid och Linnea skulle hjalpa Julia upp, men icke. Dom lag bredvid och skrattade tills dom kissade pa sig.

Bajs ar varre an kiss, Julia fick ga till en restaurang och tvatta kjolen och byta om medan Linnea och Ingrid sprang for livet mot banken. Med pengar i handen sprang vi sedan mot bussen, som precis rullade in. Vi fick vara biljetter och vi kom tillslut, efter manga om och men, pa bussen som skulle forena oss med Sofia och Jennifer i Brasilien. Det var kallt, obekvamt och plastpasen med Julias kjol gav ifran sig en del angor...

Caipirinha innan utgang

Nu har vi varit i Porto Alegre i tva dagar. Ska sanningen fram sa finns det inte sa mycket att gora har, men pa hostelet kan man kopa billig, god och stark Caipirinha. Igar gick vi ut och lyxade pa restaurang och skulle ga ut till ett dansetería, klubb pa portugisiska, men nar vi kom fram sa blev vi LEGGADE. Leggad blir man i Sverige, inte i Sydamerika. Och om man mot formodan skulle bli leggad, sa ar det inte ett problem nar man inte kan visa upp det. Det brukar alltid losa sig, vi ar snygga turister och dom vill ha oss dar. Men icke. Nedtagna pa jorden tog vi skamsna och arga taxin hem till hostelet.
Nu dricker vi lemonad som den sota hostelkillen bjudit pa och om nagra timmar ska vi ta bussen till Foz do Iguacu - dom stora vattenfallen. Resan tar sjutton timmar och vi ser inte fram emot det.

Agarna av hostelet

Ingrid bestallde ostsoppa med smordeg over, det var faktiskt gott!

All karlek
Las Gringas

Montevideo!

Efter tva timmars bussresa var vi framme i Montevideo. Bussen var som vanligt valdigt bekvam som resten av bussarna har i Sydamerika. Julia fick sitta bredvid en tant som satt och laste och av nyfikenhet sneglade hon ner i tantens bok och sag namn som Christer, Erika och Mikael. Sjalvklart var det Stieg Larssons Man som hatar kvinnor, en bok som man hittar overallt har.
Framme i Montevideo insag vi, trots stralande sol och 25 graders varme, att det faktiskt ar juletider da vi mottes av en gigantisk julgran pa stationen.
Naval, vi tog en taxi till vart nya boende. Vi har namligen haft valdigt tur kan vi beratta.


Julias Martin i Sverige bodde i sin ungdom ett ar i Uruguay och har kompisar har i Montevideo. Han kopplade ihop Julia med sin van Javier som ordnade sa att vi skulle fa bo hemma hos en annan Martin (vi kallar honom Martin2). Vi tog en taxi till dennes hus och satt och vantade pa att bli inslappta. Efter fyrtio minuters vantan med massa fnissiga gissningar om vem som skulle vara Martin oppnades porten av en kille med gigantiskt har och ett jattestort leende. Det var Gabriel, Javiers och Martins gamla arbetskollega som fatt sparken (p.g.a "dalig ekonomi") och vill agna sina dagar at att guida Las Gringas runt i Montevideo.


Sa, han slappte in oss i lagenheten och bjod pa kaffe och berattade lite om dom tre marijuana-plantorna som star i fonstret i den jattefina men valdigt lilla tvaan dar Martin bor. Vi maste nog medge att vi var lite chockade over vaxterna och vi funderade pa hur satan vi skulle fa plats sex personer i den har lyan, men vi log och holl god min. Efter en halvtimme kom Javier, Martin1s gamla kompis, och han var mycket trevlig och vi snackade ett tag. Efter en timme kom Martin2, agaren av lagenheten. Han stormade in kladd i kostym, med en cigarett i munnen och mobilen vid orat och skrek pa spanska. Den har mannen var otroligt stressad och sag valdigt serios ut och nar han forklarade att han var en 35-arig borsmaklare kunde vi bara inte koppla ihop den har seriosa business-mannen med galne Gabriel med afrot och de tre majja-plantorna.



Dessa tva skulle snart dock smalta ihop till att bli en solklar organism som kompletterar varandra. Efter en joppe var dom namligen pa samma niva och vi satt bara och gapade och foljde deras konversation. Som mestadels bestod av uttrycket "Daaaaleeee voosss!". Det betyder ungefar "Kom igen, duuu!" men det later extremt mycket battre pa spanska.

Naval, vi satt trotta och utmattade i Martins nya soffa och fick hora att vi var Schuffi schnuffi, vilket betyder trotta pa jiddisch, en annan sak som Gabriel sager exakt hela tiden. For att atgarda det tog dom oss till en pizzarestaurang och bjod oss pa en jattegod middag. Backpackerlivet gar bra nu, tankte vi. Efterat gick vi hem och grabbarna provade sin nykopta pipa... Vi sov otroligt bra den natten, Julia, Linnea och Ingrid ihopklamda i Martins 140 cm breda sang, Sofia och Jennifer pa madrasser och Martin pa soffan i vardagsrummet.


Klockan elva pa fredag morgon kom Gabriel in genom dorren med nybakta croissanter, nagra fyllda med skinka andra med dulce de leche. Han tog oss pa en guidad tur genom Montevideo och vi gick ner till hamnen och kollade pa krabbor som kravlade omkring pa stenblock. Uppstandelsen over varan lilla grupp lugnade sig faktiskt i Buenos Aires och vi var inte sa exotiska som vi varit innan, men nu ar vi main attraction igen. Uruguayarna blev galna nar vi gick forbi och det blev en del gormande. Montevideo ar en liten huvudstad med ungefar 1,5 miljon invanare och det ar lugnt och fridfullt jamfort med Buenos Aires. Langs staden ligger stranden, men det ar inte sa jattefint vatten for Rio de la Plata har fortfarande inte blandats ut sa mycket med Atlantens vatten.

Gringasturisterna vid den gamla muren som forr delade Montevideo

Vi at lunch med Gabriel pa en restaurang da Martin ringde och berattade att han fatt tag pa en billig hyrbil och att vi samma kvall skulle kunna aka till La Pedrera, dar deras kompis Martin3 (ja, en tredje Martin, har uruguayare ingen fantasti?) har ett sommarhus. Det sa vi inte nej till, sa klockan atta begav vi oss ivag i tva bilar mot provinsen Rochas dar La Pedrera ligger. Det ar en liten by som ligger vid Atlanten dar stranderna ar helt fantastiska och vagorna hoga. Pa sommaren i januari-februari ar det har ett populart resemal for argentinare, brasilienare och aven tyskar, men nu var det lugnt som en filbunke. Pa vagen stannade vi till pa en gigantisk stormarknad och handlade allt vi kunde tankas behova under en helg i en ratt ode havsby. T.ex. 25 liter Coca-Cola Light. Martin2 ater nastan aldrig men dricker minst 2,5 liter Coca-Cola Light om dagen sa det gick at.. Bilresan tog nastan fem timmar och vi var framme klockan 3 pa natten. vi hade inte atit nagon middag forutom nagra paron, sa halv fyra satte grabbarna i gang grillen och dundrade pa med kott, korv och gronsaker. Las gringas satt i hammocken och var Schnuffi schnuffi och somnade i olika hogar efter maltiden.


Prick tolv dagen efter vacktes vi av excentriske Gabriels old school-house musik som danade i hogtalarna. Det var dags att ga upp. Vi at yoghurt och all bran till frukost, killarna rokte pipa och Martin2 drack cola light. Pa olika satt redo for stranden gick vi attio meter och stod sedan infor en flera kilometer lang, ode strand. Det var en san dar perfekt dag, solen stod hogt pa den bla himmeln och allt var underbart vackert. Vagorna var hoga men vi doppade oss i alla fall och vattnet var ganska varmt.


Pa stormarknaden kopte killarna en spf 50 och det var val tur det, for trots att vi smorde in oss med den sa brande vi oss en del och vi vill inte tanka pa vad som skulle hant utan den. Eller, det vi. Martin2 glomde smorja in benen och dom var pa kvallen lika roda som falukorvar. Vi gick hem fran stranden, drack lite mate och satte oss i bilen for att aka pa utflykt till Valizas. Det ar en mycket enkel by ost om La Pedrera dar husen inte kan vara hogre an tva meter hoga och dar det gar runt hippies pa gatorna och saljer smycken och empanadas. Bilturen dit var haftig, bara massa falt, som i Skane, fast med kossor overallt. Nar vi narmade oss pekade Martin3 mot horisonten och sa: "Ser ni sanddynerna? Det ar bland dom storsta i Sydamerika." Det var som stora sandberg och framme i Valizas borjade vi vandra pa stranden for att ta oss upp pa dom. Forst fick vi till fots korsa en liten flod som gick genom en floddal och sen borjade vandringen genom "oknen" bredvid havet. Vi sager bara: "Wow!"


Gabriel hittade en stav och utnamnde sig sjalv till Moses och vi foljde honom pa vag mot "The Promised Land". Nar vi inte orkade ga mer belagrade vi en topp och Gabriel skrek pa alla som ville ga forbi.

Pa kvallen hade vi annu en asado, men den har gangen var vi inte schnuffi sa det blev en rejal fest! Vi drack Granja - Grappa Miel med Naranja. Honungsgrappa med apelsinjuice, vilken hit!


Helgen tog snabbt slut och pa sondagen stadade vi huset och borjade bege oss hem. Pa halva vagen stannade vi i Punta del Este, som under hogsasong beskrivs som Sydamerikas Saint Tropez. Hit vallfardar Sydamerikas elit under sommarmanaderna for sol, bad och lyx - alltsa inget for oss.

Staty i Punta del Este

Vi at lite skaldjur pa en billig restaurang och tog en snabbtur genom staden, men da den ar ratt ode vid den har tiden pa aret satte vi oss snart i bilarna och tog oss till nasta stopp: La Pataia. Gabriel hade i tva dagar lovordat den har lilla Dulce de leche-fabriken dar dom serverar sin sota gegga med pannkakor och efter en halvtimmes fard inat i landet var vi dar. Vi kom precis vid stangning och holl pa att inte bli inslappta, men efter hundogon och lite smorande fick vi komma in. Det var gott, men som alltid overdrivs det lite med dulce och vi mesade lite och tog bort en del, till Gabriels stora fasa. Dulce ar gott men eftersmaken paminner ibland om messmor vilket inte ar gott alls.


Vi betalade och akte hem till Montevideo.
Helgen kan sammanfattas med tre ord: Sol, strand och marijuana(dock inte for oss, ni kan vara lugna).

Ikvall ska vi forsoka hitta lite nattliv i Montevideo, wish us luck!

Puss och kram fran Gringas

Pose-Julia som en riktig uruguaya med maten i handen och termosen under armen

Colonia del Sacramento!

Just nu ar vi i Montevideo och det ar mandag, men vi har varit med om mycket sen i tisdags da vi bloggade senast. Nar vi for en vecka sen satt pa internetcaféet i Buenos Aires kollade vi batbiljetter, bara for skojs skull, for att veta ungefar vad det skulle kosta till Colonia. Klockan elva skulle var hyresvard komma for att inspektera lagenheten, men vi insag att klockan halv tio fanns en billig langsam bat och klockan 12:30 gick en dyr snabbat. Med akta backpackertank, dar ekonomin alltid gar forst, bestamde vi oss for att dela upp gruppen. Linnea, Julia och Sofia gick upp i ottan for att ta den billiga baten medans Ingrid och Jennifer stannade kvar i lagenheten for att mota hyresvarden (och dolja den trasiga glashyllan). Jennifer blev dessutom tvungen att aka till svenska ambassaden for att hamta sitt nya bankkort som skickats fran Sverige och kommit fram PRECIS den dagen vi skulle aka fran Buenos Aires.
Na, sa Linnea, Julia och Sofia tog sig till hamnen i Puerto Madero. Till skillnad fran det varma, soliga vadret som varit i Buenos Aires under manadens gang sa var det kallt och blasigt á la Viña del Mar i Chile. Sjalvklart, eftersom att vi skulle resa den har dagen, sa hade blasten stallt till det for battrafiken och varan bat var fyra timmar forsenad. Kladda i sma minishorts och t-shirtar huttrade vi omkring pa batterminalen.
Nar klockan borjade narma sig ettsnaret och det var dags for ombordstigning sa hordes ett bekant: "Men dar ar ju dom!!!" Jennifer och Ingrid hade sallat sig till gruppen och allt var bra. Forutom att biljetterna de skulle kopa hade kopts upp av forsenade resenarer och de blev tvungna att kopa svindyra forsta klass-biljetter. Ekonomin gick at fanders, som vanligt. Och detta skulle bara till att fortsatta.

Naval, batresan gick otroligt snabbt. Pa bara en timme var vi over i Colonia del Sacramento, dar vattnet fran Rio de la Plata var brunt som avloppsvatten. Jennifer och Ingrid reste i forsta klass men vi andra vanliga manniskor akte med allmanheten.
Vi tog in pa hostel El Viajero och bestamde oss for att ga och vaxla pengar. Nagon i receptionen namnde nagot om att den argentinska peson var "skit vard" men vi tankte val inte mer pa det, forran vi kom till vaxlingskontoret. Da Jennifer och Ingrid lyckades dolja glashyllan pa ett bra satt fick vi tillbaks hela var deposition fran lagenheten, vilket medforde att vi hade valdigt mycket argentinska pesos med oss till Uruguay. Jennifer skulle vaxla in motsvarande 1600 SEK i Arg. pesos och fick tillbaka Uru. pesos vart 1200 SEK. Alltsa, nagonting, antagligen en blandning av Arg. pesons dalighet och vaxlingsavgifter at upp 25% av vara surt forvarvade slantar. HJALP! Vi ar backpackers, det har far inte handa! Vi var ledsna och bestamde oss for att bli valdigt ekonomiska och nu leva som backpackers, fullt ut. Vi gick och planerade det nya levernet pa en restaurang i det mest turistiga kvarteret i Colonia. Ja, ni ser...

Har star Sofia och Linnea med var portvakt Omar i Buenos Aires. Han var snall och tog hand om oss som en pappa.



Vattnet i Colonia del Sacramento ar brunt och fult

Trotta tjejer vantar pa forsenad Buquebusbat 

Colonia del Sacramento star med pa UNESCO:s varldarvslista och ar en mysig liten stad. Det kanns som Uruguays svar pa Visby med alla laga sma hus, rosor och en ringmur. Vi sov dar en natt och turistade lite dagen efter, men en dag racker och vi tog en buss klockan fyra for att aka till huvudstaden Montevideo.

Man kan saga att den Argentinska och den Uruguayska kulturen ar ganska lik varandra och Fernet, mate och dulce de leche ar nagot som bada lander verkligen gillar. Nar vi kom till Uruguay hade vi vant oss vid bade Fernet och mate och till och med borjat gilla det, men dulcen var fortfarande for sot. Men nar vi fick in en flan con dulce de leche pa restaurang El Patrimonio i Colonia insag vi storheten med dulce. Mjau.

Okej, det har var del 1 om Colonia del Sacramento. Helgen i Montevideo och La Pedrera kommer om sisadar en timme. Hall ut!

/ Las Gringas