Den forsta splittringen

Montevideo var gott.
Trots den otroliga gastfriheten hos Martin2 kande vi ganska snart att vi vaxte ur den lilla lagenheten och vi flyttade till Pocitos Hostel nagra kvarter darifran. Dar var personalen trevlig, snygg och stallde till med en asado pa en onsdag for var skull, fast dom egentligen bara brukar ha det pa lordagar!

Uppe i stadshuset i Montevideo, fantastisk utsikt

Julstamning

Hostelchill

Aven om vi alla har borjat alska kott sa har nagra av vara magar reagerat starkt pa att vara fulltidskarnivorer och under nagra dagar gick nastan alla utom Julia over till Team Vego. Men sen lockade kottsafterna igen.
Montevideo ar en trevlig stad, men vi hittade inte sa jattemycket att gora. Vi gick pa marknader, lag pa stranden pa dagarna och gick ut lite pa kvallarna. Fast behover man nagot mer, egentligen?

Ja, det gor man nog anda, efter ett tag kande vi att vi nog borde rora pa oss. Otroligt nog har vara fem starka viljor nastan alltid dragit at samma hall, men den har gangen inte. Istallet for att kompromissa sa delade vi upp oss i tva grupper och sa hejda pa torsdag morgon. Jennifer och Sofia tog bussen tva timmar osterut mot Punta del Este - ni kommer ihag, Sydamerikas fladigaste semesterstalle, och Linnea, Ingrid och Julia akte nastan langst ut pa ostkusten till Punta del Diablo, en ratt enkel fiskeby vid havet och fortsatte sen till Cabo Polonio, en annu enklare by som ar ett naturreservat!

Sofia och Jennifer i Punta del Este

Medans Julia, Linnea och Ingrid drog sig till mer primitiva forhallanden sa bestamde vi oss for att prova sollyckan i Sydamerikas "Saint Tropez", Punta del Este. Efter en lang och tung promenad langs stranden Playa Brava, dar vi inte hade vinden med oss, kom vi fram till det hostel vi bokat, F&F Hostel. Det sag ganska anonymt ut utifran men gick man igenom det fargglada huset kom man ut pa baksidan dar allt man behovde fanns - en gigantisk hangmatta, stora vita mjuka soffor, en bar och en pool (som dock inte var sa ren).



I receptionen mottes vi till stor forvaning av den svenska killen Petter som jobbade sin forsta dag pa hostelet. Eftersom majoriteten av gasterna var spansktalande blev vi fundersamma nar Petter sa att han inte kunde ett ord spanska och fragade oss hur hans jobbintervju gatt till. Han forklarade att agaren kande hans syster sedan hon vart ute och rest nagot ar tidigare och hade darmed lagt in ett gott ord at honom.
Dagarna spenderade vi at att ligga pa stranden (sa gott vi kunde, vi hade brant oss pa 80 % av kroppen i Montevideo) och till att vandra runt i denna kuststad dar pengar och stringbikinis flodade. Den sista kvallen i Punta del Este bestamde vi oss for att ga ut och traffade pa hostelet den australiensiska tjejen Steph som reser runt sjalv i ett ar. Tillsammans med henne och tre andra fran vart hostel tog vi en taxi till det enda oppna stallet i Punta (sasongen borjar i december/januari). Packat med folk var det och valdigt kul!

Hostelet i Punta del Este

Dagen efter spenderades at att ligga och vila upp sig i det stora sofforna vid poolen, det blev aven ett besok till McDonalds dar vi tappade hakorna nar Steph forklarade att hon normalt sett brukar bestalla in tre hamburgare (det ar en liten tjej vi talar om). Matchocken forsatte pa kvallen nar hon bestallde in tva pizzor, som dock visade sig vara storre an vantat sa det blev pizzafest for de flesta pa hostelet. 23.00 samma kvall steg vi pa bussen och akte mot ett nytt land och ett nytt sprak.

Steph ater pizza

Julia, Linnea och Ingrid i Punta del Diablo och Cabo Polonio

Att ta sig till Punta del Diablo tog cirka fyra timmar och vi var trotta som djur nar vi kom fram. Vi fick inte plats pa det populara hostelet och gick svarandes ner for gatan och tog in pa Hostel de las Boyas. Det var lite kusligt med tystnaden, det enda som hordes var vagornas brus och klinganden fran klockspelen som hangde i vinden. Men nar stadsflickorna val vant sig var det otroligt avslappnande har, kalla rum med varma tacken och en klocka som stod stilla. Vi gick pa morgonpromenader i blasten, lag pa stranden tills vi trottnade, kopte farska skaldjur och drack vitt vin. Livet.

Punta del Diablo i mansken


Tanken var att vi skulle mota upp Jennifer och Sofia i Porto Alegre i Brasilien pa sondagen, men tanken pa Cabo Polonio lockade for mycket. Dar finns det namligen en mangd spannande saker, som ni snart far redogjort for er.

Vi tog alltsa bussen soderut mot Cabo Polonio istallet for norrut. Nar vi klev av bussen fanns dar ingenting forutom ett litet kontor med en lucka och en stor bil med ett tvavaningsflak dar det satt massa manniskor. Vi fick kopa biljett och klattra upp pa det dar flaket och sa bar det av. Cabo Polonio ar som en udde och vagarna dit bestar av sand, sand som pa en strand och vanliga bilar fastnar pa momangen om de ens forsoker ta sig ner, darav lastbilsflaket. Vi akte genom buskig natur och ut langs en lang sandstrand. Framme i byn hittade vi ett hostel och nog var det ganska primitivt, men det hade rinnande vatten och elektricitet. Det blev vi lite besvikna over, da folk som tipsat oss om Cabo Polonio har talat om totalt morker, levande ljus och vattenpumpar. Men jag antar att det var det basta for att stadsflickorna skulle trivas, anda.

Lastbilsflak

Upp till loftet dar vi hade vart rum

Dorren hogst var varan dorr, rakt mot havet. Linnea laser i sanden


Vi tog en runda mot fyren pa udden for att hitta sjolejonen men redan inne i byn horde vi mystiska laten: Rrrooahhrooor, lat det, i kor. Vi skyndade oss mot vattnet och se dar, tre hundra meter ut i vattnet var en liten o, helt tackt av flera hundra, sakert tusen, sjolejon som gormade och grymtade i en symfoni. Vi fortsatte att ga langs stenarna vid vattnet och snart var vi framme vid en samling kreatur som lag och solade och valtrade sig pa stenarna. Fantastiskt, ett tag var vi tva meter fran en riktig bjasse.

Pa vag mot sjolejonen. Till vanster i vattnet ser man skymten av on som var full av djur.

Mys

Vi hann bara vara i Cabo Polonio i ett och ett halvt dygn, men det kandes mycket langre. Innan vi akte dit sag vi till att ta ut pengar, for pa ett stalle som denna by, dar de hundra personer som utgor lokalbefolkningen saknar elektricitet, har dom antagligen inte en bankomat. Pa kvallen gick vi och at pa restaurang och var nara pa att unna oss efterratt pa ett lite lyxigare stalle, men matta som vi var avstod vi. Tur var val det. Pa vagen hem motte vi en kille med en hund som ville bjuda oss pa fest och vi bestamde att vi bara skulle hem och hamta pengar sa skulle vi ses sen. Men, nar vi val raknade efter sa visade det sig att varan val utraknade overlevnadskassa endast skulle racka till en valdigt billig lunch och bussbiljetter dagen efter. Vi blev kallsvettiga och tackade vara sma magsackar, varsin efterratt hade inneburit att vi skulle fatt stanna for gott i Cabo Polonio. Tacka vet jag sjolejon, men deras gormande grymntningar blir ratt trottsamma efter ett tag.


Dagen efter tog vi oss enda till Castillos dar vi skulle byta buss mot Chuy, gransstaden mellan Uruguay och Brasilien. Den billiga fiskburgaren vi atit till lunch var borta sedan lange och magen kurrade. Vara ynkliga slantar rackte till en middag bestaende av vatten, jordnotter och torra kakor som vi at under tystnad, medan TV:n pa stationen rapporterade om en omfattande skogsbrand i Punta del Diablo. Yes, Punta del Diablo som vi varit i tva dagar innan och som ligger pa vagen mot Chuy. Det diskuterades om var vag skulle stangas av, men vi hade tur och bussen kunde ta sin normala rutt. Efter en timme borjade det lukta bastu och genom fonstret sag man en stor, rod himmel och rok overallt. Vad vi vet, sa blev ingen skadad och forhoppningsvis ar elden slackt nu.

Skarp bild pa skogsbranden

Nattbussen fran Chuy mot Porto Alegre skulle ga halv 12 hade vi fatt hora. Vi anlande halv 11 till en mork spokstad. VI hittade ett busskontor men bitradet hanvisade oss till stationen pa den brasilianska sidan - Chui. Vi gick med vara tunga vaskor, lite smatt oroliga pa grund bristen pa manniskor i de morka granderna, men sen sag vi ljuset! Mitt pa gatan stod en stor scen dar en man sjong Jesus befriar er! pa portugisiska och hela staden var dar. Trots varmen fran manniskorna kunde vi inte stanna, vi skulle med var buss. Vi hittade stationen, men den var stangd och vi hade ingen biljett.

En brasiliansk man sa att det nog skulle bli svart att komma med, biljetterna brukar ta slut fem timmar innan avgang. Helvete, det har hander inte, ensamma i spokstaden utan pengar, tankte vi. Kvinnan sag paniken i vara ogon och fragade om vi tar droger. Nej, sa vi. Da kan ni fa bo hos mig, jag ska bara pa den kristna konserten forst, sa hon, jag bor sjalv. Gastvanligheten ar fantastisk pa den har kontinenten, men vi ville verkligen med den dar bussen sa vi bestamde oss for att forsoka anda. Brasilienaren pekade mot bankomaten, men precis nar vi skulle ga rullade bussen fran Porto Alegre in, kanske den som skulle vanda om en timme. Vi rusade dit for att fraga om det mojligen fanns plats, men innan vi hann fraga hoppade tva backpackertjejer ut och fragade pa engelska om dom nu var i Uruguay.

Vi snackade lite och Julia gick ivag for att prata med busschaufforen, som inte forstod ett ord. Linnea ropade nagonting pa svenska och da hor man ett forvanat: Men ar ni fran Sverige? pa bred goteborgska. Tjejerna var alltsa svenskar och vi pratade ett tag och gick tillsammans till bankomaten. Men. Men, men, men.

Bankomaten var stangd! Hur kan en bankomat vara stangd? Meningen med en bankomat ar val att man ska kunna ta ut pengar fast banken ar stangd! Nu hade vi problem, stora problem. Det var en halvtimme till att bussen skulle ga och enligt servitoren pa en restaurang var det sa har, av sakerhet maste dom stanga bankomaterna vid tio. Vi kaosade runt ett tag tills servitoren fragade om vi kunde tanka oss uruguayska pesos? Ja, saklart, sa vi. Da fanns det helt plotsligt en bankomat som var oppen och med dom fullpackade vaskorna pa ryggen sprang vi allt vi kunde mot Banco de la Republica.

Vi kom inte sa langt. Efter tjugo meter snavade Julia pa en sten och foll pladask. Rakt ner i en stor, geggig, kolabrun hunddiarré. Sprattlande pa rygg, som en skalbagge som inte kan komma upp, lag hon skrek: Jag har ramlat i diarré, hundbajs, hjaaaalp! Man hade kunnat tro att de goda vannerna Ingrid och Linnea skulle hjalpa Julia upp, men icke. Dom lag bredvid och skrattade tills dom kissade pa sig.

Bajs ar varre an kiss, Julia fick ga till en restaurang och tvatta kjolen och byta om medan Linnea och Ingrid sprang for livet mot banken. Med pengar i handen sprang vi sedan mot bussen, som precis rullade in. Vi fick vara biljetter och vi kom tillslut, efter manga om och men, pa bussen som skulle forena oss med Sofia och Jennifer i Brasilien. Det var kallt, obekvamt och plastpasen med Julias kjol gav ifran sig en del angor...

Caipirinha innan utgang

Nu har vi varit i Porto Alegre i tva dagar. Ska sanningen fram sa finns det inte sa mycket att gora har, men pa hostelet kan man kopa billig, god och stark Caipirinha. Igar gick vi ut och lyxade pa restaurang och skulle ga ut till ett dansetería, klubb pa portugisiska, men nar vi kom fram sa blev vi LEGGADE. Leggad blir man i Sverige, inte i Sydamerika. Och om man mot formodan skulle bli leggad, sa ar det inte ett problem nar man inte kan visa upp det. Det brukar alltid losa sig, vi ar snygga turister och dom vill ha oss dar. Men icke. Nedtagna pa jorden tog vi skamsna och arga taxin hem till hostelet.
Nu dricker vi lemonad som den sota hostelkillen bjudit pa och om nagra timmar ska vi ta bussen till Foz do Iguacu - dom stora vattenfallen. Resan tar sjutton timmar och vi ser inte fram emot det.


Agarna av hostelet

Ingrid bestallde ostsoppa med smordeg over, det var faktiskt gott!


All karlek
Las Gringas

Kommentarer
Postat av: Mamma Susanne

Hej Gringas!



Roligt att läsa om era äventyr! så Sofia och Jennifer ville leva lyxliv ett tag :-) Blev man förvånad eller inte...... Skönt att ni är tillsammans igen tycker en mamma.

Hur, var och om kommer ni att fira jul? Ni kan i allafall trösta er med att det finns ingen snö hos oss heller, bara regnblask. Det verkar inte bli bättre framåt julhelgen heller.

Sköt om er!

All kärlek, mamma Susanne

2011-12-17 @ 17:49:45
URL: http://lasgringas.blogg.se/
Postat av: Mamma P

Waow, Punta del diablo och Cabo polonio verkar spännande. Tack för att ni lägger upp så mycket bilder, det är kul att följa er.

2011-12-17 @ 22:25:47
Postat av: Mormor Lena

Hallå på er/Julia!

Förstår du nu att jag hatar hundar inkl.deras skit. Oj, vad fort tiden rullar iväg. Vi förbereder oss för jul-och nyårsfirande.Gör ni? Eller sparar ni det tills hemkomsten? Men lite julmat kanske går att skrapa ihop.

Allt gott till er.



2011-12-18 @ 15:00:13
URL: http://lasgringas.blogg.se/
Postat av: Julia

Jag har bestamt mig for att fira jul den 14 januari, nar jag kommer hem. Det ar daligt med julstamning har!

Jag forstar hatet litegrann. Men a andra sidan har vi en jattemysig hushund har pa det nya hostelet som inte ens du skulle kunna ogilla. Den ar liten och fjunig som en boll!

2011-12-18 @ 22:50:28
Postat av: Morfar Tor

Hej Julia!

Har varit i "Sumpan" och hälsat på.Här i norr har vi cirka 20 cm snö så kontrasten med ert väder är slående. Fina bilder och berättelser, knappast förvånande att ni ville uppleva olika saker på olika håll. Lite skit är inte så farligt och om jag känner dig rätt så gillar du hundar, dom är ganska få och udda som hatar hundar.

Ha det bra puss och kram från oss i L-tjärn inklusive tre hundar

2011-12-20 @ 10:47:23
Postat av: kNUgen

Hejsan.

Hahah önskar att jag hade varit med när du ramlade i diarré. Det verkade som att det var SKITroligt. Du får gärna svara på det här och berätta hur du kände dig de första fem sekunderna efter att du hade landat. Som sagt så väntar mätningen om vem som är längst när du kommer hem.

Hoppas det e nice där nere (förutom diarrén)



Hade bra // kNUgen

2012-01-02 @ 17:21:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0